näör jag var 16 år så skrev jag en bok eller ja. kanske inte en bok kanske bara ett häfte. iaf så ska jag nu lägga ut detta här och visa er. jag ska lägga ut ett kapitel varje dag ( om jag kommer ihog. ni får gääärna kommentera osv om ni vill kommer själv inte ihog riktigt vad jag skrev så lämnar ut mig väldigt mycket. här kommer iaf kapitel nr 1.

 

Kapitel 1

 

Allt började ungefär för 16 år sedan då ett litet sperma träffade på ett egg i min mammas mage och började växa till ett liv.

Livet ploppade sedan ut ur mammas mage och kallades Lucia Laureen Rappich den 19:e juli 1989.

En liten unge som min mamma så mycket hade glatt sig åt! Men som i många fall blev ett stort fel iallafall efter hur jag tänker ibland. Ett enda stort fel och misstag.

Det lilla knytet växte hur som helst till sig och blev så stor att det började 1:an.

Vänner, nej det ska man inte tro bara ett par få typ två eller tre stycken.

Fast det är klart att mobbad var jag inte men livet var inte så kul heller. Dom få vänner jag hade dom var inga jag var med på fritiden, inte ofta iallafall!

Utanför vårt hem, fanns det ett litet grillhus, det var ett sådant av betong som man kunde sitta i och grilla, satt det ungdomar som rökte och drack på! Dom var ungefär 16-18 år gamla och förstörde redan sina liv. Fast mig var dom alltid snälla mot! Det var bara dom vuxna som störde sig på att dom satt i trappan på vintern och störde. Vilket jag förstår. För när dom var redigt fulla kunde det hända att glas i fönster som fanns i trappuppgången var sönderslagna.

Åren gick och min familj bestämde sig för att flytta. Flytta till ett nytt land. Ett land, där jag bara hade varit på semester innan! För varje lov som fanns åkte vi hit, hit till Sverige. Det var spännande och samtidigt var jag rädd för hur det skulle bli. Jag kunde inte språket och kände ingen alls.

Ändå så hoppades jag på att det skulle bli bättre!

En dag så började det! Skolan, jag skulle börja skolan här! Jag skulle alltså efter att ha gått i en tysk skola i fyra och ett halvt år, börja i en svensk skola!

Det gjorde jag! Och fastän jag inte kunde språket, så var det bra!

Jag fick kompisar och jag trivdes, fast efter skolan kom jag hem, och grät för att jag inte kunde förstå vad barnen sa! För jag hade såklart inte lyssnat på mamma och lärt mig lite svenska innan. Nej jag ville gå min egen väg och trodde väl att så fort jag satt en fot i den nya skolan skulle jag prata flytande svenska.

Men så var inte fallet! Men barnen försökte med sina händer, ben och ljud förklara för mig vad dom menade. Första rasten minns jag! För att på svenska är kom precis som på tyska! Jag stod vid ett träd och kollade ut i världen. Då kom Veronica med alla andra tjejer och Veronica sa: kom! Och drog med handen genom luften för att visa vad hon menade. Men jag förstod ändå för det var ju samma på tyska och svenska. Till slut var hela klassen samlad på ett ställe och dom försökte lära mig namnen på djuren minns jag!

Efter drygt en termin kunde jag någorlunda förstå dom och jag kunde få dom att förstå vad jag menade. Det gick bra! Om man jämför den svenska skolan med den tyska så är det så himla mycket enklare. Så på matten där dom höll på med gångertabellen, satt jag och hade svensk lektion, för att gångertabellen kunde jag sedan tvåan flytande. Det enda problemet var att jag inte kunde ett ord engelska heller och dom hade haft engelska sedan tvåan.

Men det visade sig att inte heller det var ett problem. För att jag kunde tack vare min mamma som är bland annat engelsklärare, lära in engelskan på sommarlovet.

Till jag blev kär i 6:an, i en kille som heter Thobias var allting bra. Jag var nog blind av kärlek. Han sa att vi var ihop, men det var vi inte. Han lekte och drev med mig. Genom honom började jag bråka med en av ”skolans tjejer” som innan hade varit en av mina bästa vänner.

Han kom också på att lucie (som kan uttalas lutzi) rimmar på smutsig. Dom drog sig undan för mig som om jag var en pest.

Eller vi (Veronica och jag) kanske redan mycket tidigare började bråka. Jag vet det inte redigt nu i efteråt, om det var så att vi började bråka för att killen sa en massa saker till henne att jag hade sagt eller om det var så att det började med en massa småbråk vi hade innan, men idag vet jag att det var vi båda som gjorde fel i vilket fall som helst!

Iallafall ledde bråket med henne till att folket hatade mig. Det kan vara så att vi började bråka för att jag gjorde som jag ville och inte som andra tyckte. Eller så kan det bara vara så att dom tyckte att jag var uppkäftig eller så ville dom bara ha uppmärksamhet av ”skolans tjej”.

Och det är klart att då stod jag där, långt ifrån slutet av 6:an, kändes det som, alldeles själv, en halv termin kvar, och fick gå min egen väg.

Men det var iallafall då allt började hända i mig, det var då jag började tro att jag är ett stort fel, att det är jag som är ett stort misstag.

Men ändå var jag rätt säker på mig själv och överskattade nog ofta mina kunskaper.

Men som tur var har varje termin ett slut och sommarlovet börjar!

Det vill säga: min första redigt ensamma sommar!