Kapitel 12

 

 

Efter att vi hade slutat, gick jag till stationen och väntade på Rickie.

Men tydligen hade han redan glömt vad vi snackade om på morgonen.

Men efter många men och om och att jag började gråta för att jag var så förtvivlad så blev vi ihop igen på redigt.

Gud vad jag älskade honom! Jag visste i och för sig att han hade hånglat med Zofia, en tjej som jag snackade med på msn men som Rickie kände sedan innan och att han hade mer än bara vänskapskänslor för henne då, men vad gjorde det mig nu när vi var ihop igen?

Jag älskade honom, men tyckte att det verkade som om han drog sig undan för mig.

En vecka efter att vi hade blivit ihop igen, så gjorde han slut igen och sa att det aldrig mer kunde bli något mellan honom och mig igen.

Min värld föll. Jag klarade det inte. Varför blev han överhuvudtaget ihop med mig igen, om han ändå skulle göra slut?

Lekte han bara? Var han bara ihop med mig för att få Zofia? Vad hade jag gjort för fel?

Alla dessa frågor tänkte jag när jag höll suddet i handen och suddade.

Men i och med att jag hade lärt mig att tåla smärta kände jag det inte.

Alltså tog jag parfym och sprayade det på mitt ben! Det kändes! Det gjorde ont som satan kan jag ju bara säga. Men jag kan inte påstå att det blev bättre för det!

Så jag tog en rakhyvel och stod i badrummet och skar. Skar så att det blödde och hela armen var full.

Hade inte Saara och Angelica (Ankan) kommit just då vet jag inte hur det hade slutat.

Jag blev så skrämd när dom kom att jag inte kunde göra annat än att vakna.

För att när man är så långt nere att man skär och suddar sig känner man sig såhär:

 

Allt är långt borta.

Det enda man ser är smärta. Det svarta. Onda...

Man ser bara allt det dåliga som har hänt och försvinner långt bort i en svärta.... Det  svarta kommer smygandes. Långsamt tror man att det kommer... Först är man helt medveten om att det snart kommer men innan man hinner realisera i hjärnan att det är så, så är det där... Man har blivit sårad igen och allt är svart... Långt in i hjärtat.. bara svart! Hjärtat blöder efter det förvirrande onda som hänt... Som om någon bara sköt det svarta hjärtat o allt börjar blöda... Man känner inget längre inte ens att man är borta känner man! Med en gång är all sol borta. Natten har kommit. Allt har fallit isär. Man är förvirrad... Utanför verkar allt bara va ett enda virrvarr.

Men inuti är allt svart… Man känner inget alls så man vill ”vakna” känna att man finns.. 

Omedvetet vill man se blod.. känna att  man  finns...  att man  faktiskt  är en bit materia..

Alla ”bra” finns inte dom är borta långt borta. Borta och onålig.

Bara en insluten smärta... Och som om inte det var nog… nej det kommer en annan med en yxa och bara hugger till...

Man vill komma tillbaka och känna. Man är förtvivlad fast man känner det inte.  Man är bara helt tom...

Inget finns… noll koll...

Men man vill ha koll fast man inte vet det man känner det ju inte…

Man skriker inuti...  Helt tom och utmattad tar man något och skär, suddar eller gör vad som helst.  Bara man vaknar och känner sig själv igen… och när man väl har vaknad känns det som en lättnad!

Men också där är det extremt.

Man vaknar från att ha varit långt borta till att vara klarvaken och man fattar vad som egentligen skett… från att ha varit i helvetet flyger man till himmelen och fattar allt alt som har skett.

Man har inte förens nu förstått. Uppfattat vad som händer. Så från att ha kommit upp till himlen så flyger man ner igen. Ner till helvetet. Inte lika långt… nu fattar man vad man gör.  Men man är tom och ovetande igen. Man går (helt tom igen) någonstans.  Och just nu så behövs det bara lite en liten grej sen är man där igen!

Långt borta och inte i sig själv bara något man inte vet vad!

 

Jag torkade av blodet och pratade lite med Saara och Ankan. Tills jag till slut gick till Petra min bästa kompis som jag trodde, för att prata med henne.

Jag visade henne såren och hon blev helt förskräckt och orolig. Hon sa att jag skulle tvätta det och det gjorde vi till slut också. Det gjorde inte ont. Det kändes inte.

Ett par dagar gick och det blev inte bättre med mig, jag var nere och ledsen.

Det var två eller bättre sagt tre som fanns där för mig hela tiden!

Emmy, Zofia och Carro.

Dom hjälpte mig och pratade med mig.

Jag försökte prata med Rickie men han orkade inte det just då sa han och jag blev så ledsen och deprimerad att jag skar mig igen. Denna gång försökte jag att skära så jag dog men jag var för feg! Eller var det kanske något eller något som sa mig att man inte borde bara för en killes skull?

Hur som helst så gjorde jag det inte.

 

 

Dö?

 

Om man litar blir man sårad

Om man älskar blir man sårad

Om man längtar blir man sårad

Om man ser blir man sårad

Om man känner blir man sårad

Om man ger blir man sårad

Om man finns blir man sårad

Om man lever blir man sårad

Om man berättar blir man sårad

Hela ens liv är et levande i sårande

Men om sårar sig själv och kanske dör sårar man själv!

Varför då börja leva?

 

 

Jag tyckte inte att det hjälpte och suddade på såret igen.

Men i och med att inte det heller hjälpte och jag fortfarande var helt borta så gick jag ut och sprang, sprang, och sprang. Jag sprang upp för ett berg och bara skrek och skrek och skrek som en dåre. Men inget av det hjälpte. Jag skulle gå till Petra och tänkte prata med henne men hon sa att hon mådde dåligt, det hade jag märkt innan också, om jag mår dåligt och hon tyckte att vi borde ta en paus.

Var fanns min bästa kompis då? Då jag behövde henne som allra mest? Hon sa att hon inte orkade och ville ta ansvaret. Hon orkade inte se mig ledsen sa hon.

Ha, tänkte jag och sedan hoppas hon på att man inte ska skada sig?

Det låter roligt det!

Men det var då, då Saara kom in i bilden för på kvällen, efter att jag hade snackat med Zofia, så var Saara där och stötte mig.

Saara, Carro och Zofia är jag idag väldig tacksam för att dom fanns och fortfarande finns.

För jag vet inte var jag hade varit om jag inte hade haft dom att prata med.

Dagen efter att Petra hade sagt till mig att vi skulle ta en paus, så försökte jag prata med henne.

Men det ledde bara till att jag gick till Ninni, våran fritidsledare och samtidigt kurator.

Ja, jag gav med mig och gick till en kurator.

Ninni visade såret som jag hade visat henne för Hasse vår skolsköterska och Hasse sa att jag borde göra rent det!

Ok för att göra rent det, men det sättet som han sa var rena rara plågeriet. Han sa att jag skulle göra rent det med lite tvål och en redan använd tandborste. Jag kan bara säga det att tvålen den inte sved men att försöka ta bort smuts i ett sår med en tandborste, det svider.

Efter att jag hade gjort rent det, gick jag till datan och pratade lite med Zofia igen.

Hon sa att jag skulle lova henne att aldrig mer skada mig, men jag kunde inte, inte då och inte än. Men jag gjorde det ändå lite senare.

Veckan gick och jag åkte hem.

Mamma hade några saker hon skulle prata med mig om, så vi gick upp på mitt rum och pratade.

Då tänkte jag, om vi ändå pratar så kan jag ändå berätta för henne.

Och det gjorde jag!

Jag vet inte hur hon kände men på henne såg man att hon inte blev glad.

Jag tror att hon inte kunde fatta att just hennes dotter kunde hamna så långt ner.

Hon sa att jag borde skriva ner hur en dag på valstad var innan jag blev ihop med Rickie för att  jag skulle hitta tillbaka till mig!

Jag lyssnade på henne och gjorde det:

 

 

 

 

 

En helt normal  dag  i  skolan!

 

 

En helt normal dag i skolan börjar med att den där himla mobilen ringer klockan 6.30 och väcker mig!!! Då tänker jag: helvete att det redan ska va så dags!

Jag segar tio femton minuter och sen går jag och duschar.

När jag kommer utifrån duschen så har klockan hunnit bli 6.55 eller 7.00 då har Saara också vaknat ur sina söta drömmar!

Jag fönaar håret och sminkar mig byter öronhänge om det nu ska vara så, medan Saara sitter i sängen och sminkar sig!

När vi är klara med allt så är klockan ungefär 7.20-7.30 då går vi till matsalen för at käka frukost! Gud vad jobbigt att behöva gå dit såhär dags! =) Förhoppningsvis är det mannagrynsgröt! Det är gott! MUMS! Om det nu är en torsdag vi snackar om så är det egg!!! JIPPI!

Klockan 7.30-7.40 kommer allt annat folk till matsalen också så då kommer vanliga fraser: god morgon! Sovit gott???

Ja det har vi!! Och om vi inte skulle ha gjort det så skulle ingen säga det ändå!

Sen när alla har ätit färdigt så är klockan dags för första lektion!

Då sitter man där på lektionen och halva klassen sover fortfarande! (Vad är en lektion utan en halvsovande klass???)

9.30 är det då dags för fika! NEJ inte dom vanliga frallorna nu igen! Dom är ju goda men alltså dom är rätt vanliga nu! Men lite annat på får man ju varje dag! =)

Klockan tio börjar andra lektionen och läraren börjar prata igen! NU har klassen hunnit vakna till lite mer!

Vi är aktiva men många börjar efter halva lektionen kolla på klockan!

Sen är det bara några lektioner kvar efter att vi har ätit lunch oftast mellan 11.30-12.30.

Skoldagen brukar vara till 14.30! Då är det fika igen! (Ja vi äter mer än vi går i skolan! =) skojar)

DÅ, DÅ äntligen kan Petra, Nelly och gänget in i datasalen! Vara aktiva på lunar och msn! Bana och vad det nu allt heter! Där sitter man till någon kanske kör bort en eller en ny lektion för en annan lärare börjar!

Sen kanske man drar till fritid! Då ser man kiosken! Tänker på godis och går kanske till stan (Gamleby) för att köpa godis! Sen går man på rummet och gör tjejgrejer fixa håret med Nellys locktång eller Petras plattång! Tills man kommer på: oj nu måste vi vara lite dataaktiva igen! Medan man ändå sitter vid datorn kan man lika gärna plugga lite och gå in på traktor teori programmet!

Och då kanske man kommer på att man borde plugga på annat än traktor teori! Men OJ, vad klockan är mycket nu är det ju kvällsmat (ja nu äter vi igen!) Då är klockan med andra ord ungefär 17.15 sen när man har ätit orkar man bara inte plugga! Så då sätter man sig vad datan igen! Kanske pluggar man teori igen! Plugget glömmer man nu och då sitter man tills det stänger 22.00-23.00  någonstans där brukar det vara (men tyst om det!! Det SKA vara stängt kl. 22.00 det är bar våra snälla fritidsledare som stänger senare! =) Bra tycker ju vi!)

Då kanske man hänger med Petra och Nelly till rummet på stora! Saara går kanske till Micke och sin älskade Kent! Men hon har ju varit med dom ganska mycket ändå! Jaja.

Nu är det dags att sova! Jag går till lilla! Usch vad jobbigt, tänker jag! Nu måste jag gå mitt i natten igen!!! Jobbigt med gympa! HIHIHI skojar!

Man kommer till lilla sin säng och allt! Då ser man Oj Saara har också kommit precis! Fast det kan ju hända att hon redan ligger och sover! Men fixar sig i ordning för natten och sen lägger man sig i sängen! Men tro inte att dagen är slut där! Nej Saara och jag ligger och pratar en stund typ tio minuter eller vad man nu kan kalla att snacka i flera timmar! ;) SEN, sen är dagen slut! Någonting 24.00-02.30!!! Då sover man bra!!!  Efter att ha tänkt på alla hemma en stund ( 5 minuter ) också! Hoppas alla mår bra!!! Hehe ha det nu så bra och sov gott! Ja det ska jag verkligen göra!

Sen när man lugnt ligger i sängen och sover händer det också en massa saker! Dom får man veta dagen därpå av Saara!! Hehe eller om man vaknar och tror att det har klättrat in en i ens säng tills man fattar att Saara har rullat över till mig!!!! Om hon sover i lilla saknar hon väl Kent så mycket så hon måste gosa med mig! (Hahaha är jag så mycket att gosa med?) Det är så att vi nämligen har ställt ihop våra sängar så att det blir som en dubbelsäng.

Men iaf så vaknar man igen ur drömmens värld av att en himla mobil ringer och säger: DAGS ATT VAKNA!!!

 

 

Veckorna gick och Zofia och jag och Carro och jag blev bättre och bättre vänner.

Saara och jag umgicks mycket mer.

Men min mamma blev så orolig när hon såg mitt uppsuddade ben att hon bestämde tid med min klassföreståndare, Hasse och Ninni.

Dom pratade om en terapiplats som man kunde fixa för att det inte skulle hända igen!

Ja min mamma bryr sig väldigt mycket om mig och det är jag glad för. För jag är alltid rädd för hur det skulle vara om mamma en gång inte skulle bry sig längre. Ok, jag behöver inte ha henne springandes efter mig hela tiden, men mamma vet när hon ska bry sig och när inte. Min mamma är cool av sig. Det tyckte Saara också när hon träffade mamma första gången och jag kan bara säga att jag är stolt över min mamma.

Det var bara en sak som nu var lite knäpp.

Kent var på gång att göra slut med Saara. Det var inte kul och uppleva henne så nere.

Men hon kunde skoja om det iallafall och sa att om Kent gör slut, så kan ju du och jag bli ihop, Lucie. Och jag svarade ja det är klart Saara älskling!

Sedan dess har det varit ”Saara och jag”.

Det kändes skönt att ha hittat så bra vänner igen. Fast syrran, Emmy och Lena får man inte glömma heller. 

När Saara blev ihop med Micke gjorde det ingen skillnad. Vi var varandras älsklingar ändå!

Jag började vara med i Saaras gäng mer och mer och det verkar som om saker och ting var på väg att lösa sig!