dom första dygnen

Ja nu såhär i efterhand så börjar jag förstå varför det kom in massa folk under slutet och att det blev lite akut. Och Ola har berättat massa detaljer jag inte ens visste om. Ska skriva hans förlossningsupplevelse här en dag med tänkte jag. 
 
Såhär i efterhand kan jag säga att nej folk har faktiskt fel. Smärtan är absolut inte glömd och borta när man får barnet på sitt bröst. Men det är då man inser att det var så himla värt. Det var man hade kunnat stå ut med så himla mycket mer för detta lilla liv. 
 
Nu i efterhand är jag ju väldigt pigg. Och mår bra. Brösten är svullna och spänner såklart och det gör superont. Och underlivet värker. Men det är så himla värt det. Jag hoppas också att mina händer snart blir bra igen. Har ju problem med kapaltunnelsyndromet och det tar ju ett tag innan det försvinner. Hoppas bara att det verkligen går bort också. 
 
Jag är så sjukt sjukt sjukt lycklig med min familj. Jag har börjat gråta glädjetårar flera flera gånger för jag är så otroligt lycklig. Glädjen som detta barn ger utan att ens kunna säga något är helt fantastisk. Bara det att hon tittar på mig får mig att smälta. Vilket också får mig att inse vilken oerhörd tur jag har som har just Ola till pappa åt mitt lilla liv. Han är trots allt en fantastisk människa och man. Jag älskar honom högt och undrar ofta varför han älskar mig. Liksom MIG! ?!?!? 
Även Jim och Linus är två helt fantastiska barn och kommer bli dom bästa bröderna man kan tänka sig. Jag är verkligen lyckligt lottad.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0