Ja för en månad sen låg Nora och jag på Västerviks sjukhus höll pappa Ola har handen och försökte med sista Förenta krafter få ut dig lilla hjärtat. Svetten rann, smärtan var på topp och energin var egentligen slut för länge sedan. 

Vad jag då inte visste var att det var 1.5 timmar kvar av svett blod och plågor. 

 

Men när du äntligen kom ut, när du äntligen skrek på mitt bröst, då var det värt all smärta i världen då kunde jag tagit hundra gånger värre smärta för redan första sekund älskade jag dig så högt så jag kunde gjort vad som helst för dig. Du är nu det min värld kretsar kring. du är det mest fantastiska som hänt mig. Tackar mig och din pappa för fy vad vi fått en underbar söt liten flicka. Pappa och jag älskar dig så sjukt mycket. Du är det finaste som finns. Straxt efter kommer din pappa som nu alltid kommer ha en plats i mitt hjärta oavsett vad som händer. Jag älskar er. Puss

Idag är vi ute vid sjön haft skattjakt och lekt och haft det bra och njutit av det underbara vädret. 

Varit här och grillat och fiskat. Gud vad underbart. 

 

Livet är helt fantastiskt. Helt fantastiskt underbart. Och jag är så kär, så himla himla nykär i min fantastiska Ola. Tänk att man efter fyra år med upp och nergångar fortfarande kan vara så himla himla kär. Och jag är så glad för vår underbara dotter som jag älskar oerhört och obeskrivligt mycket. Hon är fantastiskt fin vår lilla tjeja. 

Även Jim och Linus är älskade. Vi är en riktigt fin familj. Även om Jim är inne i en redig trots period. Riktigt jobbigt faktiskt och värre blir det i puberteten. Men vi är en bra familj jag skulle göra vad som helst för. 

 

 

Ola blev redan orolig på morgonen eftersom jag kände att jag hade ont sedan tisdag morgon. 

Dessutom trodde vi att slempropp hade gått eftersom du kom en slemmig propp på morgonen. 

Men det lugnade ner sig. Dock var Ola orolig hela dagen ändå. 

 

Första medvetna värken som jag sa till Ola tar runt sex. Då ville Ola ringa in med en gång. Vi ringde vid sju. Mellan sex och sju höll sig värkarna med en kvart tio minuter mellan varje. Bilen var dock packad och klar

 

Halv åtta åkte vi in till Västervik. Och Ola kände sig mycket nervös. Ola ville helst släppa allt hela tiden och bara hjälpa mig. Han var nervös och orolig. Flera gånger upprepade han du föder väl inte i bilen

Han sa till mig att andas och andades med mig

Det kändes som att det tog lång tid till Vimmerby och värkarna upplevde Ola då som tätare och intensivare. 

Lagom in till Västervik var det bara tre minuter emellan värkarna. Och resan var oerhört lång. 

Typiskt blev det rött vid rödljusen. Flera gånger sa jag till Ola att bara köra

 

Väl inne på sjukhuset, trodde Ola att vi skulle föda med en gång då jag hade fruktansvärt ont och täta värkar. 

Vi fick komma in på ett undersökningsrum

Där satte dom på mig typ band för att se mina värkar och bebisens hjärtljud. 

Runt elva gick jag på toa igen. Och då gick verkligen slemproppen. 

Sen bytte vi rum och fick ett riktigt förlossningsrum. 

Nu var jag öppen typ två centimeter. 

För Ola tar det jobbigt att se mig ha så ont. Nu fick jag även smärtlindring. Både lustgas och i ryggen Ola tyckte det tog lång tid innan doktorn kom och det var äckligt att se. 

Ola tyckte tiden bara smög fram. 

Lussan skulle ställa sig upp och gå och ligga och röra sig. Men öppnade sig inte mer ändå. Fick därför dropp för att öppna sig mer. 

 

Dom fick även punktera så att vattnet skulle gå. 

Fick gå upp mer och röra mig. 

Men Ola försökte göra vad han kunde. 

 

Timmarna gick sakta fram och det blev ljusare ute. 

Men det gick sakta framåt. 

 

Ola upplevde skiftbytet som otroligt länge. Medans jag själv upplevde det som snabbt. 

 

Jag fick också en elektrod på Noras huvud istället eftersom jag slet av mig bältet hela tiden. 

Flera gånger sa dom till Lussan att krysta eller att inte krysta då Lussan ville krysta hela tiden. Man såg genom elektroden att Nora åkte fram och tillbaka därinne

Hjärtljuden sjönk och då kom en extrapersonal in. 

Dom såg också att Nora låg med näsan åt fel håll. 

Doktorn kom och hjälpte till med en sugklocka. 

Då såg man att Nora kom ut, men sugklockan släppte och därför åkte Nora tillbaka längre in. Då fick dom kalla in fler personal. Då kom det tre nya personal. Så Ola fick gå undan. 

En person skulle trycka min mage för att hjälpa till. Men den första var för kort så dom fick byta personal. 

Nu var läget akut och läkaren fick trä in sugklocka igen. Och då kom Nora ut med hjälp klockan och trycket på magen. Tiden var lång lång lång när Nora hade kommit ut då hon var helt tyst och blå. Äntligen började Nora skrika och då kom tårarna på Ola och äntligen fick Nora lite luft. Äntligen la dom henne på Lussans bröst. Och Ola klippte navelsträngen. 

 

Sådär nu fick ni också höra hur Ola kände. 

Jag vill tacka alla som varit och hälsat på oss och välkomnat vårat lilla underverk. Både med att bli bjuden på fika och utan att bli bjuden och med och utan presenter det är underbart att få visa upp vårat lilla underverk. 

 

Jag är så sjukt stolt på henne. Mitt fina underbara lilla älskade barn. Du och pappa din är dom finaste människorna i världen. Såklart ihop med din mormor. Och efter det kommer dina bröder. 

Denna familj är en fin familj. Och jag ser så fram emot din namngivning. Det ska bli superkul. 

 

Å det bara sprudlar av glädje i kroppen på mig så mycket älskar jag dig och din far och min familj. jag är så himla himla himla lycklig. 

Inte att förglömma mina underbara vänner. Vissa har ju faktiskt stannat och kommit närmare än någonsin. Vilket jag uppskattar så mycket. Vissa har visst valt att ta avstånd vilket får stå för dom. Det gör mig oerhört ledsen men dom som stannat och kommit mig närmare är så otroligt viktiga för mig. Så älskade och så himla betydelsefulla. Och ni vet hoppas jag vilka ni är. Annars får ni fråga om ni vill vara en av dom. För att få veta. 

Ja nu såhär i efterhand så börjar jag förstå varför det kom in massa folk under slutet och att det blev lite akut. Och Ola har berättat massa detaljer jag inte ens visste om. Ska skriva hans förlossningsupplevelse här en dag med tänkte jag. 

 

Såhär i efterhand kan jag säga att nej folk har faktiskt fel. Smärtan är absolut inte glömd och borta när man får barnet på sitt bröst. Men det är då man inser att det var så himla värt. Det var man hade kunnat stå ut med så himla mycket mer för detta lilla liv. 

 

Nu i efterhand är jag ju väldigt pigg. Och mår bra. Brösten är svullna och spänner såklart och det gör superont. Och underlivet värker. Men det är så himla värt det. Jag hoppas också att mina händer snart blir bra igen. Har ju problem med kapaltunnelsyndromet och det tar ju ett tag innan det försvinner. Hoppas bara att det verkligen går bort också. 

 

Jag är så sjukt sjukt sjukt lycklig med min familj. Jag har börjat gråta glädjetårar flera flera gånger för jag är så otroligt lycklig. Glädjen som detta barn ger utan att ens kunna säga något är helt fantastisk. Bara det att hon tittar på mig får mig att smälta. Vilket också får mig att inse vilken oerhörd tur jag har som har just Ola till pappa åt mitt lilla liv. Han är trots allt en fantastisk människa och man. Jag älskar honom högt och undrar ofta varför han älskar mig. Liksom MIG! ?!?!? 

Även Jim och Linus är två helt fantastiska barn och kommer bli dom bästa bröderna man kan tänka sig. Jag är verkligen lyckligt lottad.

Jag vet inte hur många som vet hur egentligen min tanke var men jag börjar med det. 

Jag tänkte att jag skulle vakna och behöva åka in runt mitt i natten. 

Tänkte att hon skulle vara ute till morgonen eller iaf senast förmiddagen och sex timmar senare ville jag vara hemma igen. 

Jag ville inte ha några som helst smärtlindring och absolut inte sugklocka. 

 

Men såhär blev det egentligen. 

Jag fick första värken på tisdag kväll runt fem. Andra runt sex. Vi ringde förlossningen vid sju för då kom värkarna med en kvarts mellanrum. Halv åtta så åkte vi och kom in halv nio. Med tanke att det nu var typ fem minuter mellan värkarna så kändes resan till Västervik ungefär som resan till Göteborg och hem igen. Betydligt mycket längre än den var som sagt. 

 

Kom in och fick en barnmorska som hjälpte mig till ett rum. Trodde att slemproppen hade gått på morgonen. Men ungefär vid tio halv elva kom den ut. Mycket stor och det gick inte misstolka att det var minsann slemproppen. Var också en centimeter öppen. Sen blev jag senare förflyttad till ett annat rum. Kan säga att denna smärta av värkar var tio gånger värre än vad jag kunnat ana och då kan jag verkligen känna att jag kan med mycket smärta utan att gråta. 

Men detta var hemskt. Så jag skulle vilja säga att ungefär vid ett på natten hade jag fått både lustgas och epuduralbedövningen. Det var underbart och ljuvligt. 

 

Jag skulle tro att klockan var runt fem på morgonen när jag var åtta centimeter öppen när barnmorskan gjorde så vattnet gick. Skönt det också. Ett tag släppte då värken och gjorde inte lika ont. Det komiska var att hon då såg ut som en ängel med sitt blonda lockiga hår. Jag sa det till henne men då trodde hon genast på för mycket lustgas. 

 

Ha ha. Vid sju var det skiftbyte. Fick två unga tjejer en barnmorska och en undersköterska. Faktiskt riktigt toppenbra. 

Hade vid detta laget så sjukt ont. Och sjukt trött var jag med. Jag ville fan inget annat än att gå därifrån lämna över och sova typ. 

 

Men det var bara att kämpa vidare. 

Runt jag skulle vilja säga halv elva på morgonen kom det in massa folk. Vet inte varför egentligen. Måste faktiskt fråga det ikväll när vår barnmorska jobbar. Alltså det kändes som om dom var sex sju stycken helt plötsligt. Tyvärr hade inte varken Nora eller jag tillräckligt med kraft kvar så läkaren fick hjälpa till med en sugklocka. Men vid detta laget var jag så himla himla trött så jag kunde inte säga emot. Jag orkade helt enkelt inte. 

11.30 kollade jag på klockan och tänkte att det aldrig ska ta slut. Men helt plötsligt brände det till i mig somom någon hade tänt eld på mig. Och sen kom det en varm stor slemmig klump ut. 

Och det var min älskade älskade fina Nora. 

 Efter ett par minuter fick jag krysta en ssista gång för att få ut moderkakan och sen var det över. 

 

Ola var världens bästa under hela förlossningen jag kände mig så sjukt trygg med honom. Han visste precis hur jag vill ha det och stöttade och höll handen. Han sa varken för mycket eller för lite. Han höll min hand strök mitt huvudet sa välbehövliga ord jag tror inte att jag en enda gång var arg på honom annars jag var så oerhört tacksam att han fanns där. Den bästa mannen man kan tänka sig. Och just honom har jag som pappa till mitt barn. Sjukt lycklig är jag. Jag älskar dig så himla himla mycket min fina älskling. Och jag hoppas verkligen jag inte varit för hemsk mot dig nu. 

 

Första natten med Nora har dessutom varit underbart bra. Hon har varit helt exemplarisk. Och underbar. Jag kan inte fatta att ett så vackert barn är just mitt barn.

 

Helt fantastisk början på en helt fantastisk resa. Jag tackar alla som stöttat mig igenom detta. Och som varit en stor hjälp under våran resa. Som trots allt varit väldigt lång. 

Vi mår alla tre toppenbra och väntar nu på hemgång. Det ska bli så himla himla skönt.