kapitel 11

Då, det var då jag för första gången erkände både för mig själv och för andra, att  jag är kär i Rickie, för Petra sa: Lucie du är ju kär i Rickie. Jag svarade: ja det är jag nog!

När Rickie äntligen gick in på lunar, så mejlade vi fram och tillbaka. Tills vi kom fram till att han skulle komma till valstad så att vi kunde träffas och prata om vad vi ska göra av situationen.

Han ringde när han var på väg till skolan och sa att han kommer nu.

Jag var i datasalen och började gå till parkeringen dit han skulle åka.

När jag kom dit stod han redan där.

Oj vad jag började darra. En glädje spred sig i hela min kropp. Jag var verkligen kär i honom. I början bara stod vi där och visste inte redigt hur vi skulle göra och vad vi skulle säga.

Till slut kom vi dock igång och prata och blev till slut ihop.

Det var nog den lyckligaste stunden i mitt liv sedan länge.

Jag kände en värme sprida sig i min kropp och var lycklig som jag inte hade varit på länge!

Det fanns bara ett problem. Hur skulle jag säga det till Linus?

Jag kan säga att all min glädje försvann när jag tänkte på stackars Linus. Egentligen förtjänade han inte detta!

Jag var ju ändå hans första rediga flickvän! Han sa att han älskade mig!

Det enda jag kunde göra var att trycka undan tanken och trycka undan den till nästa dag, då jag skulle göra slut med Linus.

Usch bara den tanken gjorde faktiskt ont i mig. Jag visste inte hur han skulle reagera och jag ville egentligen inte veta heller! För jag visste bara alldeles för bra själv hur det känns.

Dagen därpå kom fortare än jag hade velat, men den kom. Tidpunkten då jag skulle göra slut med Linus, kom närmare och närmare.

Jag satt och åt frukost, eller vad man nu vill kalla att peta i ett egg och inte få ner en tugga, då  jag såg Linus.

Jag sa till Nelly, kolla där kom Linus och hon: sa ja då är det väl dags att göra slut nu eller? Någon gång måste du ju göra det!

Ok, helt nervös men ändå lagom lugn gick jag ut till Linus och sa att vi behöver prata.

Jag tror att han fattade redan då.

I hans ansikte var det något som sa: jag vet redan. Ändå var det svårt för mig!

Jag förklarade för honom hur jag kände men sa aldrig att jag är ihop med Rickie.

Han sa att det var lugnt och han sa att han inte var så ledsen. Men som jag sedan fick reda på var han nog mer än ”bara lite ledsen”.

Vi var iallafall vänner. Eller vi försökte vara det. Men det var inte så lätt i och med att Linus hade känslor kvar för mig!

Jag mådde iallafall lagom dåligt jag också. Ok jag var inte så nere att jag var tvungen att skada mig, men jag var lagom nere för att inte kunna äta och tänka.

Men på kvällen kom Rickie och då kändes det bättre.

Han kunde nog inte heller säga att han var utan dåligt samvete.

Linus och jag började bråka mer och mer.

Men efter att vi hade löst problemet genom att inte vara med varandra ett tag gick det bättre.

Det var en fredag och jag skulle åka hem, över helgen och sedan till syrran. En hel vecka för det var ju lov.

Äntligen skulle jag få träffa min syrra igen.

Men jag skulle inte få träffa Rickie på en vecka! Det kändes som pesten.

Helgen gick segt för att jag enbart väntade på att jag skulle få träffa syrran igen.

Dagen, söndag, då jag skulle få åka till syrran kom.

Oj egentligen var jag ju nervös för hur det skulle bli. Klart att det skulle bli kul! Men vi hade ju faktiskt inte träffats på drygt två år.

Buss och tågfarten var lång och seg.

Men slutligen kom jag fram.

Jag gick av tåget och såg henne. Eller jag trodde det var hon, men i tankarna så tänkte jag: det är hon, men tänk om det inte är hon, jo men det är hon! Ne det kan la inte vara hon? Therese berättade senare för mig att hon hade tänkt exakt likadant.

Veckan blev askul och jag fick träffa några av syrrans vänner också.

Men fastän det var kul så saknade jag Rickie något så otroligt! Vi snackade varje dag!

Det var genom att vi pratade som syrran och Linus började snacka (tack vore Rickie och mig) men ändå.

När dom två hade pratat i några dagar, blev dom ihop. Tack vore Rickie och mig där också.

Det var en torsdag. På fredagen skulle jag åka hem, eller det vill säga, jag fick äntligen träffa min älskade Rickie igen.

Men på väg hem till Rickie hände det ett par underligga saker.

Det var en som ringde mig med okänt nummer som kallade sig Fatima och frågade varför jag hade sagt att hon hade mördat sin pappa i Stockholm. Jag fattade noll för, för det första så kände jag inte henne och för det andra så visste jag inget om hennes pappa. Vi löste problemet och hon bad om ursäkt och sa att hon bara skulle höra om det var jag för det var en som hade sagt att jag hade sagt det!

Bara några minuter senare så ringer det en till med okänt nummer som visar sig vara Rickies ex Sara.

Hon babblade också om något jag aldrig hade hört talas om!

Rickie hade tydligen sagt att om Sara slår ner honom, skulle jag slå ner henne och om hon då rörde mig så skulle det komma en massa från valstad som skulle slå ner henne.

Men jag hade aldrig sagt det och jag visste ju heller inte vem hon är. När vi hade rett ut hur det låg till snackade vi lite till om Rickie hon sa att Rickie kan ljuga rätt ordentligt och en massa andra saker som jag inte redigt minns idag.

Jag hade börjat åka runt elva eller något och var i Gamleby någon gång på eftermiddagen. Rickie skulle hämta mig i Gamleby.

Men när jag kom, var han inte där. Jag satt och väntade. Men till slut kom han, och jag blev så glad!

Jag hade saknat honom så!

Nu skulle vi få en hel helg ihop.

Vi åkte till Edsbruk där han bor och på kvällen åkte vi till fritidsgården, där fick jag träffa Carro.

Hon hade kommit dit med Robban.

Rickie, Carro, Robban och jag åkte sedan för att köpa pizza. Linus var så inne i att prata med syrran att han inte hörde hur vi ungefär tusen gånger sa till honom att vi skulle åka.

Det var så jag lärde känna Carro.

Helgen med Rickie var den underbaraste helgen jag hade varit med om på länge.

Vi gosade, satt vid datan och var med Linus. 

Men också den tog slut och skolan började igen.

Veckorna i skolan flöt på.

Dagarna drog ihop sig till veckor och till slut hade Rickie och jag varit ihop i tre veckor, allt kändes underbart. Ok, vi bråkade lite ibland men vilka gjorde inte det i ett förhållande? Iallafall så ringde Rickie en helg, då vi hade varit ihop i lite mer än tre veckor och säger att vi borde ta en paus.

Jag fattade som vanligt noll!

Vad var det som hade hänt? Det var ju så underbart? Hade jag svävat så långt uppe i molnen att jag inte hade fattat ett skit? Varför kunde han inte ha sagt det innan? Varför var han tvungen att göra det per telefon?

Älskade han mig inte?

Han sa i och för sig att en paus inte betyder att det är slut, men jag kände det på mig!

På söndagen skrev jag ett mejl till honom på lunar och frågade hur det låg till nu ifall det var slut och så.

Då sa han ja det är slut.

Senare fick jag reda på att han hade sagt till alla andra redan på lördagen då han ringde, att det är slut.

Jag grät och förbannade mig själv. Den som säger att kärleksproblem är en bra bantningsmetod, dom har rätt. För äta kunde jag enbart ytterst lite. Om överhuvudtaget!

På tisdagen hände det en sak jag aldrig hade trott skulle hända. På morgonen tio i sju ringer det i min telefon, vem är det? Tänker jag, svarar och märker, oj det är ju Rickie. Han pratade om att han måste prata med mig men han ville inte säga vad. Till slut hade jag dragit ur näsan på honom att han fortfarande var kär i mig och vi blev ihop igen. Han skulle komma med bussen på eftermiddagen så att vi fick träffas.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0