denna helgen
två minuter innan jobbet
en snabbis
jobbarhelg
nej det är ju så att det är inte kul att jobba helg. säg någon som ärligt tycker att det är kul. jag älskar mitt jobb och har de bästa som finns. men att jobba helger e inte kul alls. dock går de ju sjukt mkt fortare o roligare när man jobbar med någon man tycker om eller som man kommer överens med osv. och den turen hade jag förra helgen. och som att inte de räckte så har jag lika stor tur i helgen igen SÅ JÄVLA SKÖNT. då gåre ju liksom genast mkt lättare o jobba en helg om man iaf jobbar med folk man kan med.
helgen och renoveringen
kapitel 12 ( det sista)
Kapitel 12
Efter att vi hade slutat, gick jag till stationen och väntade på Rickie.
Men tydligen hade han redan glömt vad vi snackade om på morgonen.
Men efter många men och om och att jag började gråta för att jag var så förtvivlad så blev vi ihop igen på redigt.
Gud vad jag älskade honom! Jag visste i och för sig att han hade hånglat med Zofia, en tjej som jag snackade med på msn men som Rickie kände sedan innan och att han hade mer än bara vänskapskänslor för henne då, men vad gjorde det mig nu när vi var ihop igen?
Jag älskade honom, men tyckte att det verkade som om han drog sig undan för mig.
En vecka efter att vi hade blivit ihop igen, så gjorde han slut igen och sa att det aldrig mer kunde bli något mellan honom och mig igen.
Min värld föll. Jag klarade det inte. Varför blev han överhuvudtaget ihop med mig igen, om han ändå skulle göra slut?
Lekte han bara? Var han bara ihop med mig för att få Zofia? Vad hade jag gjort för fel?
Alla dessa frågor tänkte jag när jag höll suddet i handen och suddade.
Men i och med att jag hade lärt mig att tåla smärta kände jag det inte.
Alltså tog jag parfym och sprayade det på mitt ben! Det kändes! Det gjorde ont som satan kan jag ju bara säga. Men jag kan inte påstå att det blev bättre för det!
Så jag tog en rakhyvel och stod i badrummet och skar. Skar så att det blödde och hela armen var full.
Hade inte Saara och Angelica (Ankan) kommit just då vet jag inte hur det hade slutat.
Jag blev så skrämd när dom kom att jag inte kunde göra annat än att vakna.
För att när man är så långt nere att man skär och suddar sig känner man sig såhär:
Allt är långt borta.
Det enda man ser är smärta. Det svarta. Onda...
Man ser bara allt det dåliga som har hänt och försvinner långt bort i en svärta.... Det svarta kommer smygandes. Långsamt tror man att det kommer... Först är man helt medveten om att det snart kommer men innan man hinner realisera i hjärnan att det är så, så är det där... Man har blivit sårad igen och allt är svart... Långt in i hjärtat.. bara svart! Hjärtat blöder efter det förvirrande onda som hänt... Som om någon bara sköt det svarta hjärtat o allt börjar blöda... Man känner inget längre inte ens att man är borta känner man! Med en gång är all sol borta. Natten har kommit. Allt har fallit isär. Man är förvirrad... Utanför verkar allt bara va ett enda virrvarr.
Men inuti är allt svart… Man känner inget alls så man vill ”vakna” känna att man finns..
Omedvetet vill man se blod.. känna att man finns... att man faktiskt är en bit materia..
Alla ”bra” finns inte dom är borta långt borta. Borta och onålig.
Bara en insluten smärta... Och som om inte det var nog… nej det kommer en annan med en yxa och bara hugger till...
Man vill komma tillbaka och känna. Man är förtvivlad fast man känner det inte. Man är bara helt tom...
Inget finns… noll koll...
Men man vill ha koll fast man inte vet det man känner det ju inte…
Man skriker inuti... Helt tom och utmattad tar man något och skär, suddar eller gör vad som helst. Bara man vaknar och känner sig själv igen… och när man väl har vaknad känns det som en lättnad!
Men också där är det extremt.
Man vaknar från att ha varit långt borta till att vara klarvaken och man fattar vad som egentligen skett… från att ha varit i helvetet flyger man till himmelen och fattar allt alt som har skett.
Man har inte förens nu förstått. Uppfattat vad som händer. Så från att ha kommit upp till himlen så flyger man ner igen. Ner till helvetet. Inte lika långt… nu fattar man vad man gör. Men man är tom och ovetande igen. Man går (helt tom igen) någonstans. Och just nu så behövs det bara lite en liten grej sen är man där igen!
Långt borta och inte i sig själv bara något man inte vet vad!
Jag torkade av blodet och pratade lite med Saara och Ankan. Tills jag till slut gick till Petra min bästa kompis som jag trodde, för att prata med henne.
Jag visade henne såren och hon blev helt förskräckt och orolig. Hon sa att jag skulle tvätta det och det gjorde vi till slut också. Det gjorde inte ont. Det kändes inte.
Ett par dagar gick och det blev inte bättre med mig, jag var nere och ledsen.
Det var två eller bättre sagt tre som fanns där för mig hela tiden!
Emmy, Zofia och Carro.
Dom hjälpte mig och pratade med mig.
Jag försökte prata med Rickie men han orkade inte det just då sa han och jag blev så ledsen och deprimerad att jag skar mig igen. Denna gång försökte jag att skära så jag dog men jag var för feg! Eller var det kanske något eller något som sa mig att man inte borde bara för en killes skull?
Hur som helst så gjorde jag det inte.
Dö?
Om man litar blir man sårad
Om man älskar blir man sårad
Om man längtar blir man sårad
Om man ser blir man sårad
Om man känner blir man sårad
Om man ger blir man sårad
Om man finns blir man sårad
Om man lever blir man sårad
Om man berättar blir man sårad
Hela ens liv är et levande i sårande
Men om sårar sig själv och kanske dör sårar man själv!
Varför då börja leva?
Jag tyckte inte att det hjälpte och suddade på såret igen.
Men i och med att inte det heller hjälpte och jag fortfarande var helt borta så gick jag ut och sprang, sprang, och sprang. Jag sprang upp för ett berg och bara skrek och skrek och skrek som en dåre. Men inget av det hjälpte. Jag skulle gå till Petra och tänkte prata med henne men hon sa att hon mådde dåligt, det hade jag märkt innan också, om jag mår dåligt och hon tyckte att vi borde ta en paus.
Var fanns min bästa kompis då? Då jag behövde henne som allra mest? Hon sa att hon inte orkade och ville ta ansvaret. Hon orkade inte se mig ledsen sa hon.
Ha, tänkte jag och sedan hoppas hon på att man inte ska skada sig?
Det låter roligt det!
Men det var då, då Saara kom in i bilden för på kvällen, efter att jag hade snackat med Zofia, så var Saara där och stötte mig.
Saara, Carro och Zofia är jag idag väldig tacksam för att dom fanns och fortfarande finns.
För jag vet inte var jag hade varit om jag inte hade haft dom att prata med.
Dagen efter att Petra hade sagt till mig att vi skulle ta en paus, så försökte jag prata med henne.
Men det ledde bara till att jag gick till Ninni, våran fritidsledare och samtidigt kurator.
Ja, jag gav med mig och gick till en kurator.
Ninni visade såret som jag hade visat henne för Hasse vår skolsköterska och Hasse sa att jag borde göra rent det!
Ok för att göra rent det, men det sättet som han sa var rena rara plågeriet. Han sa att jag skulle göra rent det med lite tvål och en redan använd tandborste. Jag kan bara säga det att tvålen den inte sved men att försöka ta bort smuts i ett sår med en tandborste, det svider.
Efter att jag hade gjort rent det, gick jag till datan och pratade lite med Zofia igen.
Hon sa att jag skulle lova henne att aldrig mer skada mig, men jag kunde inte, inte då och inte än. Men jag gjorde det ändå lite senare.
Veckan gick och jag åkte hem.
Mamma hade några saker hon skulle prata med mig om, så vi gick upp på mitt rum och pratade.
Då tänkte jag, om vi ändå pratar så kan jag ändå berätta för henne.
Och det gjorde jag!
Jag vet inte hur hon kände men på henne såg man att hon inte blev glad.
Jag tror att hon inte kunde fatta att just hennes dotter kunde hamna så långt ner.
Hon sa att jag borde skriva ner hur en dag på valstad var innan jag blev ihop med Rickie för att jag skulle hitta tillbaka till mig!
Jag lyssnade på henne och gjorde det:
En helt normal dag i skolan!
En helt normal dag i skolan börjar med att den där himla mobilen ringer klockan 6.30 och väcker mig!!! Då tänker jag: helvete att det redan ska va så dags!
Jag segar tio femton minuter och sen går jag och duschar.
När jag kommer utifrån duschen så har klockan hunnit bli 6.55 eller 7.00 då har Saara också vaknat ur sina söta drömmar!
Jag fönaar håret och sminkar mig byter öronhänge om det nu ska vara så, medan Saara sitter i sängen och sminkar sig!
När vi är klara med allt så är klockan ungefär 7.20-7.30 då går vi till matsalen för at käka frukost! Gud vad jobbigt att behöva gå dit såhär dags! =) Förhoppningsvis är det mannagrynsgröt! Det är gott! MUMS! Om det nu är en torsdag vi snackar om så är det egg!!! JIPPI!
Klockan 7.30-7.40 kommer allt annat folk till matsalen också så då kommer vanliga fraser: god morgon! Sovit gott???
Ja det har vi!! Och om vi inte skulle ha gjort det så skulle ingen säga det ändå!
Sen när alla har ätit färdigt så är klockan dags för första lektion!
Då sitter man där på lektionen och halva klassen sover fortfarande! (Vad är en lektion utan en halvsovande klass???)
9.30 är det då dags för fika! NEJ inte dom vanliga frallorna nu igen! Dom är ju goda men alltså dom är rätt vanliga nu! Men lite annat på får man ju varje dag! =)
Klockan tio börjar andra lektionen och läraren börjar prata igen! NU har klassen hunnit vakna till lite mer!
Vi är aktiva men många börjar efter halva lektionen kolla på klockan!
Sen är det bara några lektioner kvar efter att vi har ätit lunch oftast mellan 11.30-12.30.
Skoldagen brukar vara till 14.30! Då är det fika igen! (Ja vi äter mer än vi går i skolan! =) skojar)
DÅ, DÅ äntligen kan Petra, Nelly och gänget in i datasalen! Vara aktiva på lunar och msn! Bana och vad det nu allt heter! Där sitter man till någon kanske kör bort en eller en ny lektion för en annan lärare börjar!
Sen kanske man drar till fritid! Då ser man kiosken! Tänker på godis och går kanske till stan (Gamleby) för att köpa godis! Sen går man på rummet och gör tjejgrejer fixa håret med Nellys locktång eller Petras plattång! Tills man kommer på: oj nu måste vi vara lite dataaktiva igen! Medan man ändå sitter vid datorn kan man lika gärna plugga lite och gå in på traktor teori programmet!
Och då kanske man kommer på att man borde plugga på annat än traktor teori! Men OJ, vad klockan är mycket nu är det ju kvällsmat (ja nu äter vi igen!) Då är klockan med andra ord ungefär 17.15 sen när man har ätit orkar man bara inte plugga! Så då sätter man sig vad datan igen! Kanske pluggar man teori igen! Plugget glömmer man nu och då sitter man tills det stänger 22.00-23.00 någonstans där brukar det vara (men tyst om det!! Det SKA vara stängt kl. 22.00 det är bar våra snälla fritidsledare som stänger senare! =) Bra tycker ju vi!)
Då kanske man hänger med Petra och Nelly till rummet på stora! Saara går kanske till Micke och sin älskade Kent! Men hon har ju varit med dom ganska mycket ändå! Jaja.
Nu är det dags att sova! Jag går till lilla! Usch vad jobbigt, tänker jag! Nu måste jag gå mitt i natten igen!!! Jobbigt med gympa! HIHIHI skojar!
Man kommer till lilla sin säng och allt! Då ser man Oj Saara har också kommit precis! Fast det kan ju hända att hon redan ligger och sover! Men fixar sig i ordning för natten och sen lägger man sig i sängen! Men tro inte att dagen är slut där! Nej Saara och jag ligger och pratar en stund typ tio minuter eller vad man nu kan kalla att snacka i flera timmar! ;) SEN, sen är dagen slut! Någonting 24.00-02.30!!! Då sover man bra!!! Efter att ha tänkt på alla hemma en stund ( 5 minuter ) också! Hoppas alla mår bra!!! Hehe ha det nu så bra och sov gott! Ja det ska jag verkligen göra!
Sen när man lugnt ligger i sängen och sover händer det också en massa saker! Dom får man veta dagen därpå av Saara!! Hehe eller om man vaknar och tror att det har klättrat in en i ens säng tills man fattar att Saara har rullat över till mig!!!! Om hon sover i lilla saknar hon väl Kent så mycket så hon måste gosa med mig! (Hahaha är jag så mycket att gosa med?) Det är så att vi nämligen har ställt ihop våra sängar så att det blir som en dubbelsäng.
Men iaf så vaknar man igen ur drömmens värld av att en himla mobil ringer och säger: DAGS ATT VAKNA!!!
Veckorna gick och Zofia och jag och Carro och jag blev bättre och bättre vänner.
Saara och jag umgicks mycket mer.
Men min mamma blev så orolig när hon såg mitt uppsuddade ben att hon bestämde tid med min klassföreståndare, Hasse och Ninni.
Dom pratade om en terapiplats som man kunde fixa för att det inte skulle hända igen!
Ja min mamma bryr sig väldigt mycket om mig och det är jag glad för. För jag är alltid rädd för hur det skulle vara om mamma en gång inte skulle bry sig längre. Ok, jag behöver inte ha henne springandes efter mig hela tiden, men mamma vet när hon ska bry sig och när inte. Min mamma är cool av sig. Det tyckte Saara också när hon träffade mamma första gången och jag kan bara säga att jag är stolt över min mamma.
Det var bara en sak som nu var lite knäpp.
Kent var på gång att göra slut med Saara. Det var inte kul och uppleva henne så nere.
Men hon kunde skoja om det iallafall och sa att om Kent gör slut, så kan ju du och jag bli ihop, Lucie. Och jag svarade ja det är klart Saara älskling!
Sedan dess har det varit ”Saara och jag”.
Det kändes skönt att ha hittat så bra vänner igen. Fast syrran, Emmy och Lena får man inte glömma heller.
När Saara blev ihop med Micke gjorde det ingen skillnad. Vi var varandras älsklingar ändå!
Jag började vara med i Saaras gäng mer och mer och det verkar som om saker och ting var på väg att lösa sig!
kapitel 11
Då, det var då jag för första gången erkände både för mig själv och för andra, att jag är kär i Rickie, för Petra sa: Lucie du är ju kär i Rickie. Jag svarade: ja det är jag nog!
När Rickie äntligen gick in på lunar, så mejlade vi fram och tillbaka. Tills vi kom fram till att han skulle komma till valstad så att vi kunde träffas och prata om vad vi ska göra av situationen.
Han ringde när han var på väg till skolan och sa att han kommer nu.
Jag var i datasalen och började gå till parkeringen dit han skulle åka.
När jag kom dit stod han redan där.
Oj vad jag började darra. En glädje spred sig i hela min kropp. Jag var verkligen kär i honom. I början bara stod vi där och visste inte redigt hur vi skulle göra och vad vi skulle säga.
Till slut kom vi dock igång och prata och blev till slut ihop.
Det var nog den lyckligaste stunden i mitt liv sedan länge.
Jag kände en värme sprida sig i min kropp och var lycklig som jag inte hade varit på länge!
Det fanns bara ett problem. Hur skulle jag säga det till Linus?
Jag kan säga att all min glädje försvann när jag tänkte på stackars Linus. Egentligen förtjänade han inte detta!
Jag var ju ändå hans första rediga flickvän! Han sa att han älskade mig!
Det enda jag kunde göra var att trycka undan tanken och trycka undan den till nästa dag, då jag skulle göra slut med Linus.
Usch bara den tanken gjorde faktiskt ont i mig. Jag visste inte hur han skulle reagera och jag ville egentligen inte veta heller! För jag visste bara alldeles för bra själv hur det känns.
Dagen därpå kom fortare än jag hade velat, men den kom. Tidpunkten då jag skulle göra slut med Linus, kom närmare och närmare.
Jag satt och åt frukost, eller vad man nu vill kalla att peta i ett egg och inte få ner en tugga, då jag såg Linus.
Jag sa till Nelly, kolla där kom Linus och hon: sa ja då är det väl dags att göra slut nu eller? Någon gång måste du ju göra det!
Ok, helt nervös men ändå lagom lugn gick jag ut till Linus och sa att vi behöver prata.
Jag tror att han fattade redan då.
I hans ansikte var det något som sa: jag vet redan. Ändå var det svårt för mig!
Jag förklarade för honom hur jag kände men sa aldrig att jag är ihop med Rickie.
Han sa att det var lugnt och han sa att han inte var så ledsen. Men som jag sedan fick reda på var han nog mer än ”bara lite ledsen”.
Vi var iallafall vänner. Eller vi försökte vara det. Men det var inte så lätt i och med att Linus hade känslor kvar för mig!
Jag mådde iallafall lagom dåligt jag också. Ok jag var inte så nere att jag var tvungen att skada mig, men jag var lagom nere för att inte kunna äta och tänka.
Men på kvällen kom Rickie och då kändes det bättre.
Han kunde nog inte heller säga att han var utan dåligt samvete.
Linus och jag började bråka mer och mer.
Men efter att vi hade löst problemet genom att inte vara med varandra ett tag gick det bättre.
Det var en fredag och jag skulle åka hem, över helgen och sedan till syrran. En hel vecka för det var ju lov.
Äntligen skulle jag få träffa min syrra igen.
Men jag skulle inte få träffa Rickie på en vecka! Det kändes som pesten.
Helgen gick segt för att jag enbart väntade på att jag skulle få träffa syrran igen.
Dagen, söndag, då jag skulle få åka till syrran kom.
Oj egentligen var jag ju nervös för hur det skulle bli. Klart att det skulle bli kul! Men vi hade ju faktiskt inte träffats på drygt två år.
Buss och tågfarten var lång och seg.
Men slutligen kom jag fram.
Jag gick av tåget och såg henne. Eller jag trodde det var hon, men i tankarna så tänkte jag: det är hon, men tänk om det inte är hon, jo men det är hon! Ne det kan la inte vara hon? Therese berättade senare för mig att hon hade tänkt exakt likadant.
Veckan blev askul och jag fick träffa några av syrrans vänner också.
Men fastän det var kul så saknade jag Rickie något så otroligt! Vi snackade varje dag!
Det var genom att vi pratade som syrran och Linus började snacka (tack vore Rickie och mig) men ändå.
När dom två hade pratat i några dagar, blev dom ihop. Tack vore Rickie och mig där också.
Det var en torsdag. På fredagen skulle jag åka hem, eller det vill säga, jag fick äntligen träffa min älskade Rickie igen.
Men på väg hem till Rickie hände det ett par underligga saker.
Det var en som ringde mig med okänt nummer som kallade sig Fatima och frågade varför jag hade sagt att hon hade mördat sin pappa i Stockholm. Jag fattade noll för, för det första så kände jag inte henne och för det andra så visste jag inget om hennes pappa. Vi löste problemet och hon bad om ursäkt och sa att hon bara skulle höra om det var jag för det var en som hade sagt att jag hade sagt det!
Bara några minuter senare så ringer det en till med okänt nummer som visar sig vara Rickies ex Sara.
Hon babblade också om något jag aldrig hade hört talas om!
Rickie hade tydligen sagt att om Sara slår ner honom, skulle jag slå ner henne och om hon då rörde mig så skulle det komma en massa från valstad som skulle slå ner henne.
Men jag hade aldrig sagt det och jag visste ju heller inte vem hon är. När vi hade rett ut hur det låg till snackade vi lite till om Rickie hon sa att Rickie kan ljuga rätt ordentligt och en massa andra saker som jag inte redigt minns idag.
Jag hade börjat åka runt elva eller något och var i Gamleby någon gång på eftermiddagen. Rickie skulle hämta mig i Gamleby.
Men när jag kom, var han inte där. Jag satt och väntade. Men till slut kom han, och jag blev så glad!
Jag hade saknat honom så!
Nu skulle vi få en hel helg ihop.
Vi åkte till Edsbruk där han bor och på kvällen åkte vi till fritidsgården, där fick jag träffa Carro.
Hon hade kommit dit med Robban.
Rickie, Carro, Robban och jag åkte sedan för att köpa pizza. Linus var så inne i att prata med syrran att han inte hörde hur vi ungefär tusen gånger sa till honom att vi skulle åka.
Det var så jag lärde känna Carro.
Helgen med Rickie var den underbaraste helgen jag hade varit med om på länge.
Vi gosade, satt vid datan och var med Linus.
Men också den tog slut och skolan började igen.
Veckorna i skolan flöt på.
Dagarna drog ihop sig till veckor och till slut hade Rickie och jag varit ihop i tre veckor, allt kändes underbart. Ok, vi bråkade lite ibland men vilka gjorde inte det i ett förhållande? Iallafall så ringde Rickie en helg, då vi hade varit ihop i lite mer än tre veckor och säger att vi borde ta en paus.
Jag fattade som vanligt noll!
Vad var det som hade hänt? Det var ju så underbart? Hade jag svävat så långt uppe i molnen att jag inte hade fattat ett skit? Varför kunde han inte ha sagt det innan? Varför var han tvungen att göra det per telefon?
Älskade han mig inte?
Han sa i och för sig att en paus inte betyder att det är slut, men jag kände det på mig!
På söndagen skrev jag ett mejl till honom på lunar och frågade hur det låg till nu ifall det var slut och så.
Då sa han ja det är slut.
Senare fick jag reda på att han hade sagt till alla andra redan på lördagen då han ringde, att det är slut.
Jag grät och förbannade mig själv. Den som säger att kärleksproblem är en bra bantningsmetod, dom har rätt. För äta kunde jag enbart ytterst lite. Om överhuvudtaget!
På tisdagen hände det en sak jag aldrig hade trott skulle hända. På morgonen tio i sju ringer det i min telefon, vem är det? Tänker jag, svarar och märker, oj det är ju Rickie. Han pratade om att han måste prata med mig men han ville inte säga vad. Till slut hade jag dragit ur näsan på honom att han fortfarande var kär i mig och vi blev ihop igen. Han skulle komma med bussen på eftermiddagen så att vi fick träffas.
kapitel 10
När sommarlovet var slut hade jag hunnit bli ganska nervös för hur det skulle gå, och trodde att det skulle fortsätta som det gjorde innan. Det var en sak jag lovade mig iallafall, jag skulle inte släppa någon in i mitt skal!
Alla sa i och för sig att det skulle bli bra och att allt skulle lösa sig, men det trodde jag inte på! Jag var nervös för hur det skulle bli iallafall!
Dagen då vi började kom.
Vi började köra och ju längre vi kom, desto nervösare blev jag. Jag började mer och längta efter att vända och köra tillbaka hem, men till slut så var vi på valstad!
Men en och en halv timma för tidigt! Grattis tänkte jag, nu sitter jag här och får vänta på att vi börjar, bli nervösare och nervösare och dessutom inte veta vad jag ska göra.
Men det löste sig! För Nelly kom fem minuter efter att vi hade kommit dit!
Först satt vi på var sitt ställe, men sedan satt mamma och jag mig till dom.
Ja så enkelt var det! Bara till att sätta ner sig och börja prata.
Tiden gick och jag glömde helt bort at vara nervös.
Mer och mer folk kom och till slut började allt.
Vi fick våra rum och jag följde med Nelly till hennes, efter att ha kollat på mitt. Jag hamnade ihop med en som heter Jennie.
Nelly hamnade med en som heter Petra.
Nelly och Petra var dom som jag var mest.
Det är klart att man lärde ju känna andra också, men det var dom jag var med.
Lyckad början skulle jag säga!
Kille hade jag också. Daniel, halvbrosan till Tommy.
Jag var jättelycklig med honom.
Lycklig med Daniel var jag tills jag tio dagar efter att vi hade börjat, då jag blev ihop med Mikael, som bodde granne med oss (jag hade redan flyttat och hade flyttat ihop med en som heter Saara) och gjorde slut med Daniel.
Fast jag tror inte att Mikael var den rätte för mig, för att vi åkte på trädgårdsresa med alla trädgårdselever.
På den resan blev jag kär på allvar! I en kille som heter Robin, men kallas Rk!
Vi blev ihop och jag gjorde slut med Mikael.
Jag älskade Rk verkligen och när vi efter fyra dagar hade sex kändes ingenting fel.
Jag kände att det var helt underbart!
Jag älskade ju honom och han pratade ju om var vi skulle fira vår en månadsdag och han verkade jättekär han med! Alla sa det! Åååh ni är ju så söta ihop och ni ser så kära ut och massa.. allt kändes rätt. Ok jag kan erkänna att han hade ganska lite tid efter skolan men vi sågs ju i skolan!
Fyra dagar senare följde jag med Rk hem.
Vi satt och kollade på film till hans föräldrar ropade att det var mat!
Efter maten gick vi tillbaka till hans rum och hans föräldrar åkte för att handla eller något.
Jag orkade verkligen inte kolla klart på filmen.
Så vi började gosa istället. Vi hade till slut sex igen.
Vi gjorde i princip allt man kunde göra, nästan.
Jag levde i min värld i drygt en dag till. Han gjorde nämligen slut då!
Jag fattade ingenting!
Vaddå? Han sa att han inte hann med mig! Va? Vaddå inte hinna med mig?
Är han trög? Han sa att jag inte hinner jag har så mycket med hemvärnet bla bla bla.. Vi babblade i drygt två timmar, men jag ville och kunde inte fatta att det som hade verkat så underbart och säkert bara tog slut.
Emmy och Lena tyckte båda att det verkade skumt! Emmy sa direkt att han bara ville det ena! Men det kunde jag inte tro! Nej inte min älskade Rk! Men när jag väl hade fattat det också efter ett tag började jag hata honom. HATA! Fast det hände inte förens mycket senare.
Petra och Nelly fanns där för mig hela tiden och tröstade mig!
Det kändes underbart och skönt att ha någon att prata med iallafall.
När jag kom hem, var allt lite konstigt hemma med!
Men det löste sig!
På söndagen efter helgen (valstad är en internatskola och jag åker då bara hem på helgerna) hemma så var jag så nere, att jag tog en rakhyvel och skar mig! Jag försökte med en kniv vi hade i köket på valstad också men dom var ju inte så bra slipade, att det funkade.
Rk glömde jag inte på drygt en månad fastän vi bara hade varit ihop i nio dagar. En månad, som i fallet Rk kändes som fem månader. Det var pesten att se honom varje dag och höra hans röst känna hans blickar och veta att han och jag har varit ihop!
Men aldrig ville jag erkänna för mig själv att han bara hade utnutjat mig.
Efter den månaden kom det en annan kille in i mitt liv!
Linus heter han!
Vi hade setts några gånger och pratat lite.
Men en kväll då Petra och jag som vanligt var ute och busade, denna gången hade vi valt ut fritidsgården, blev det lite mer än bara prata! Vi kramades och blev till slut ihop! Eller det vill säga, jag trodde att vi bara skojade, men när jag frågade honom dagen efter ifall han skojade då han sa det så sa han att han menade allvar ifall jag också ville det! Ja det var klart att jag ville det! För jag hade märkt att jag faktiskt saknade Linus när han gick och tänkte på honom när han inte var hos mig.
Så Rk, hade jag äntligen glömt!
Till och med när Rk gick förbi mig så nära att jag hade kunnat röra honom såg jag inte honom. Allt detta fick jag reda på av Petra. Min underbara vän Petra! Ja allt hade verkligen löst sig nu trodde jag!
För en dag kom Linus på kvällen. Med sin kompis Rickie!
Och tro det eller ej, han virrar in min hjärna med trådar av prat och sympati och snor mitt hjärta samtidigt!
Vi var ute med Rickies bil. Vi var och körde någonstans ute på en stor grusplan.
Det var kul att köra där, för Rickie lekte verkligen med bilen! Körde runt, runt, runt i världens fart och stannade och startade och donade och grejade.
Att jag saknade Rickie när dom hade dragit var en sak jag tryckte undan! Jag var ju kär i Linus!
Allt oftare kom Rickie och Linus till skolan på kvällen. Att jag hade blivit kär i Rickie erkände jag aldrig för någon! Inte ens mig själv. Jag märkte ju att det var något, men jag sa att jag är kär i Linus!
Veckorna gick och Linus och jag hade varit ihop i två veckor, då Rickie skrev ett mejl till mig på lunar.
Han skrev att han kunde göra allt för mig och att han var kär i mig!
När jag läste mejlet, så visste jag inte vad som hände med mig, för jag började darra när jag svarade att jag faktiskt kan tänka mig att vara ihop med honom när det tar slut mellan Linus och mig. Rickie hade nämligen frågat ifall jag kunde tänka mig det.
Efter att jag hade svarat, satt jag vid datan och väntade på att Rickie skulle gå in på lunar och svara, men jag var tvungen att visa Petra, vad Rickie hade skrivit och dela min glädje med henne.
Det första Petra säger efter att ha läst var: Lucie vad ska du göra nu då?
Jag sa att jag inte redigt visste!
Jag visste inte ifall jag skulle våga ta det steget att göra slut med Linus!
För Linus var så känslig och schysst. Men det är kossan också som en kompis sa till mig när jag berättade för henne. Men han var inte redigt min stil i saken killar hade jag märkt! Han var för lugn, för blyg och för vuxen.
Men jag satt framför datan och förbannade att Rickie aldrig gick in på lunar!
När vi skulle äta var jag tvungen att gå därifrån. Tänk om han nu gick in och sedan bara drar innan jag hann komma tillbaka!
Vi kom till datan igen och jag såg att Rickie varken hade skrivit eller är inne. Så jag sa till Petra: Rickie går aldrig in kan du inte göra så att han går in?
kapitel 9
Detta sommarlov hände det en hel del grejer! Som var både roliga och tråkiga!
I början var det som varje år ett läger som jag var på! Det var på Öland och vi skulle cykla i drygt fyra dagar! För första gången var lägret redigt kul! Jag lärde känna några nya där som jag faktiskt allihopa tyckte om och dom tyckte om mig! Vi hade redigt kul varje dag då vi cyklade igenom landskapet ibland i regn och ibland i sol! Det enda dumma med hela lägret var att jag skulle sova med en tjej i samma tält som hette Pernilla (jag kände henne lite ifrån sjuan) och det var hon som hade tagit med sig tältet. Det var bara ett problem! Två av nätterna regnade det och Pernillas tält hade inget övertält! Med andra ord det regnade in och det var inte kul att vakna i stor en vattenpöl som kändes som en stor sjö!
När jag kom hem, jag minns det så väl, det den 11:e juni, det minns jag för att Daniel, som jag nu hade varit ihop med i snart åtta månader, fyller år då. Såklart lyckades vi börja bråka! Det var vårt andra och sista bråk på dom åtta månaderna! För dagen efter hans födelsedag, gjorde han slut!
Jag bröt ihop klarade inte av ett skit längre och fick inte ner någon mat!
Jag sprang till Gunilla! Emmy kom också direkt, för att höra vad som hade hänt och hur jag mår! Jag mådde skit! Jag ville inte mer nu! Nej det var för mycket!
Ytterliggare ett ben blev uppsuddat! Ett nytt ärr skulle jag få på mitt ben! Ett ärr som alltid skulle påminna mig om Daniel som jag så mycket älskade i åtta långa månader.
Men tro inte att det var allt! Nej det räckte inte med att göra slut. Två veckor efter att han hade gjort slut, så skrev vi faktiskt med varandra per sms. Han skrev till mig för första gången efter att han hade gjort slut med mig! Men det han skrev var inte så kul! Han skrev nämligen att han hade en ny tjej sedan en vecka!
Jag trodde att jag skulle svimma! Allt började snurra! Vaddå? Kunde han redan ha glömt mig och ha en ny? Varför det? Hur gick det till? Kunde han göra så? Kunde han bara glömma? Jag började gråta! Jag sprang men det hjälpte inte! Så jag tog ett sudd, igen, och suddade på såret som hade blivit när jag suddade när han hade gjort slut, det gjorde ont så in i bedrövelse! Jag funderade på att dränka mig! Djup nog var ju sjön som vi har i Målilla. Men kom på att det finns ingen sten som kan sänka mig och om det fanns det så skulle jag inte veta hur jag ska sätta fast den! För jag kunde knappast bara gå under vattnet och vänta på att dö! För jag visste att jag simmar alldeles för bra för det! Så jag lät bli det och stoppade undan den iden. Funderade istället på att hänga mig, men visste inte var! Så jag la ner detta experiment också och gick istället till Lena.
Jag var väldigt mycket med Emmy och Lena denna sommar!
Jag var och badade, läste, spelade pingis, åkte inlines och solade.
När jag var med Lena och Emmy gick tiden i ett kör och om jag segade hemma tog sekunderna fem timmar på sig!
Några dagar minns jag väldigt bra!
Jag minns att en vecka, då en av dessa dagar var, hade vi en tysk vän (som kallas Peh) på besök.
Mamma och Peh spelade pingis och jag satt på trappan och väntade otåligt på att posten skulle komma!
Jag väntade nämligen på att ansökningsbeskedet till gymnasiet skulle komma!
Posten kom och jag sprang till brevlådan för att kolla ifall det hade kommit något till mig. Det hade det och jag hoppade nästan upp när jag såg på kuvertet vad det var. Det var mitt besked! Jag gick till mamma och öppnade! Jag kollade, men fattade ingenting först. Var jag antagen eller inte? Mamma kollade och säger ja det är klart att du är antagen! Jaaaaaaaaaaaaaaa! Jag hade klarat det. När jag någorlunda hade fattat vad allt som står på pappret betyder, så fattade jag att det aldrig var några bekymmer! Det krävdes nämligen enbart 110 poäng för att komma in och jag hade ju 225.
Jag minns att jag direkt sprang över till Lena för att berätta, men Lena var inte hemma. Så jag gick istället till Emmy, men Emmy var inte heller hemma. Däremot Gunilla, Emmys mamma, var hemma. Hon sa att Emmy var på jobbet men att hon kommer snart!
Jag väntade och när Emmy kom hem så firade vi min lycka med en glass!
En annan dag som jag minns, det var en dag i slutet av sommarlovet, var när jag skulle åka bada. Men det var punka på cykeln och det var för långt för att gå. Så då tänkte jag, vi tar inlinsen, det går fort och bra!
Fort kan jag hålla med om, men bra? Nja jag vet inte redigt!
Det var nämligen så att jag som vanligt inte hade lyssnat på mamma. Mamma hade sagt till mig att jag ska ta på mig skydd, men jag tänkte att jag har ju inte ramlat innan så varför skulle jag göra det nu för? Det enda jag alltid använder är en hjälm.
Jo, jag kan förklara varför jag skulle ramla just nu för!
Jag körde ner för en backe, den var brant men kort och det hade aldrig varit några problem innan. Men just idag, så skulle det hända! Det låg en sten i backen precis där backen har slutat luta. Jag såg inte den stenen och hade på en väldig fart!
Resultatet var att jag ramlade. Det sista jag hann tänka var: mamma sa att det gör ont att ramla på handen, så nu ramlar jag på benet!
Smarttänkt! Haha det blev nämligen så att jag tog hela fallet och hela farten med enbart mitt vänstra ben! Ja det hade nog varit smart om jag hade tagit på mig skydd! För hela mitt ben blödde, det gjorde i och för sig inte ont, men det var stort och började göra ont senare! Ok jag hade tagit en hundradel med handen också så det blev ett jack på handen också.
Men inte skulle jag vända och köra hem, nejdå! Jag skulle ju åka bada!
Så jag fortsatte den sista lilla biten till sjön!
Bada? Nej det var inte att tänka på! Jag tvättade någorlunda rent såret, men det sved som bara den! Så jag låg endast på min handduk och kollade på medan dom andra badade! Ibland när inte Marie badade så kunde jag snacka med henne!
Tiden gick och det var dags att åka hem. Jag tog på mig inlinsen och började köra! I en annan backe än i den jag ramlade i först, är det en bil som kör om mig, problemet var bara att det kom en som mötte oss också. Bilen som körde om mig, var alltså tvungen att köra väldigt nära mig. Det hade ju inte varit några problem, om inte det hade kommit en springa i asfalten just precis där och jag hade fastnat! Denna gång var det då andra tankar jag hade i huvudet! Jag tänkte: jag får inte ramla på samma ben igen och helst inte på handen. Så jag tog halva fallet med handen och halva med käken! Jag minns än idag hur jag svor en lång ramsa, det gjorde ont som bara den och jag kände hur det började snurra i mitt huvud!
Jag hade tur att Emmy bodde i närheten så att jag kunde åka till henne och få ett glas vatten. När jag ringde på och Gunilla öppnade blev hon helt förskräckt när hon såg mig och jag bara står där och frågar efter ett glas vatten.
Dom plåstrade om mig och när vi var klara med det satt vi bara och pratade lite.
Men allt detta hindrade mig ifrån att fortsätta åka inlines, men som tur var så ramlade jag inte igen!
kapitel 8
Allt roliga har ett slut och skolan började igen.
Återigen sitter man på den förpestade bussen på väg till skolan som man hatar.
Ok, jag erkänner att det hade ju blivit bättre sen i sjuan. Folket mobbade mig inte lika mycket längre, och skolan gick bättre och bättre fastän jag inte gjorde något för att det skulle gå bättre.
Jag lyssnade bara på lektionen och det hade jag ju tid med därför att jag hade ju faktiskt ingen jag kunde sitta och prata med eller skriva små brev fram och tillbaka med.
Det var bara på franskan jag satt längst bak i ett hörn och spelade kort för mig själv, för att jag tyckte det var så trist. Slutligen gjorde inte heller det något för jag fick Vg ändå. Jag tror att det gick så bra för att jag hade Daniel jag kunde prata med honom varje gång det hade hänt något och han älskade mig!
Han sket egentligen i hur jag såg ut, men sa att han tyckte att jag är snygg.
I och med att två killar hade gjort slut med mig för jag var ful så trodde jag honom inte. Men jag visste att han skulle ha sagt om han inte hade tyckt att jag är snygg. Eller?
Ibland kunde det hända att jag på lektionen satt och smsade med honom, fastän man inte fick det!
Dumt var det bara om vi hade matte (det hade vi en gång när jag smsade med Daniel) och Ingeborg gick runt och kollade om vi behövde hjälp och såg att jag, fastän hon visste att jag kunde det jag höll på med, fortfarande var på samma ställe som sist då hon kollade sist! Det var klart att hon skulle komma på mig då och det gjorde hon.
Men hon blev inte arg, sa bara att jag skulle lägga undan ”den där”.
Vilket jag gjorde efter att ha skrivit till Daniel att jag var tvungen att sluta nu pga. lektion.
Efter halva terminen tyckte Paula att det var dags att gå skilda vägar igen. Hon visade mig väldigt väl att hon inte ville ha med mig att göra, men jag fattade inte varför.
Senare förklarade hon för mig att jag hade ljugit. Men hon sa aldrig om vad! Hon sa att vi inte kunde vara vänner längre för att hon kunde ju inte lita på mig längre. Jag fattade ingenting. Vad hade jag sagt? Vad hade jag gjort? Varför blev det alltid så att folk sa att jag hade gjort saker jag inte hade gjort? Var jag så jävla dum i huvudet att man bara inte kunde göra annat än att svika mig? Varför litade jag på någon mer än mig själv överhuvudtaget!
Jag hade kommit på att förmodligen är det bäst att verkligen inte släppa någon nära en. Ok, dom jag så mycket tyckte om just nu, dom kunde jag ju behålla, men inga nya här minsann.
Var jag tvungen att stå ut detta?
Tydligen så var jag ju det! Jag hatade mig själv och jag hatade världen.
Varför var jag tvungen att finnas!
Det var nog egentligen två personer som gjorde mitt liv värd att leva eller som jag kände att dom lever jag för, förutom min mamma då.
Therese och min älskade Daniel.
Fast det är klart att Lena och Emmy fanns ju också.
Så det var väl fyra då!
Terminen gick och Daniel och jag älskade varandra, fastän Andreas ringde mig ganska mycket! Det var bara dumt av Andreas att han en gång ringde ifrån hans kompis nummer och en gång ifrån hans farsas nummer! För jag är en mänska som sparar alla nummer jag får! Det kan ju liksom vara kul att ha! Man vet ju aldrig vad dom ska vara bra för!
En dag skrev jag iallafall till den där kompisen som Andreas hade fått låna mobilen av för att skriva ett sms till mig och frågade vem den personen var! Han hette Hampe! Men undrade hur jag hade fått hans nummer!
Jag förklarade att jag hade fått det för att Andreas hade ju skrivit till mig från hans mobil!
Då blev Hampe helt förvånad och visste inte vem Andreas var! Han kände minsann ingen Andreas!
Nehepp! Vad gör man då?
För det kan ju vara så att Hampe bara var en Andreas hade träffat på en fest och sedan hade Hampe glömt att han hade lånat ut sin mobil till någon!
Eller så kunde det kanske vara så att Andreas var någon annan??? Tommy kanske? Jag frågade Andreas efter numret till Tommy och han gav det till mig! Jag ringde det numret men kom bara till Tommys halvbror, som också heter Daniel. Då frågade jag Daniel efter Tommys nummer och gissa vems nummer jag fick? Rätt jag fick Andreas nummer!
Nu fattade jag verkligen ingenting längre!
Då kom jag på att jag hade Andreas pappas nummer kvar! Och han måste ju veta vad sin son heter!
Jag ringde och förklarade vem jag var och vad jag ville!
Han förstod och sa att nej han hade minsann ingen son som heter Andreas! Hans son heter TOMMY!
Ok tänkte jag! Då är det Tommy!
Jag ringde för jag ville inte att han skulle leka mer med mig! Sa som vanligt hej Andreas och så! Medan vi pratade sa jag hans namn ofta, typ i varje mening och sa till slut: för du heter väl Andreas! Ja säger han då!
Men jag visste bättre! Så jag sa: så du råkar inte heta Tommy då?
Efter mycket tjafs och men och om, så erkände han att han hela halvåret då han lekte Andreas, bara hade sagt att han heter Andreas för att han hade varit så kär i mig! Han sa att han var tvungen att ljuga för mig för att han ville ha kvar kontakten med mig! Men i och med att han hade gjort och kallat mig för det han hade, så trodde han att jag skulle hata honom!
Jag tog det hela med humor och skrattade gott! Jag förlät honom, men var lagom tjurig på honom ett tag!
När jag berättade det hela för Daniel, skrattade också och undrade hur man kan vara så dum att man kan låssas vara en man inte är!
Terminen drog ihop sig till sitt slut och sommarlovet kom närmare och närmare. Det vill säga avslutningen av kapitlet på pestskolan kom också närmare!
Men också att vi skulle köpa en present till våra klassföreståndare kom närmare!
Jag säger bara ett ord! BRÅK är på gång!
Det skulle vara en present av hela klassen, men tro det eller ej, det var fyra personer som bestämde att alla skulle lämna in 50kr och vad som skulle köpas! Eller bättre sagt så hade hela klassen bestämt vad dessa fyra skulle köpa! Men det skulle visa sig att det inte blir så som vi hade bestämt!
Ganska länge tjafsade alltså hela klassen emot mig varför det var fyra personer som skulle bestämma vad som skulle hända med pengarna som hela klassen gav!
Till slut så sa jag äsch håll käften och gör hur fan (ursäkta om jag svär) ni vill jag bryr mig inte! Gör som ni vill, jag tillhör ändå inte klassen.
Dom gjorde som dom ville och dom fyra som skulle köpa det klassen (alla utom mig) hade bestämt, gick till affären och köpte... ... Något helt annat än vad klassen hade bestämt.
Avslutningen kom! Jag var jättestolt för att jag fick bära svenska flaggan från skolan till kyrkan! Dom hade i och för sig bara tagit mig för att jag var den enda som kunde tänka sig att göra det, men jag var stolt ändå!
I kyrkan sjöng dom och prästen babblade, rektorn tackade och delade ut niornas betyg, elevrådrepresentanten babblade också om något och sedan var det slut!
Slut, slut, slut och så sprang vi ut!
Jag hade lovat mamma att vänta med att kolla på mitt betyg tills hon också kan se så vi skulle se det samtidigt!
Jag sprang ut till mamma och öppnade!
OJ! Vilken överraskning! 235poäng! Fast man ska ju räkna bort det sämsta betyget! Så jag hade 225 poäng! Det vill säga att jag hade 3 mvg:n, 7vg:n, och resten g:n. Jag var stolt! För på en termin hade jag klarat av att höja mig i sex ämnen! Det roliga med det hela var, att jag inte hade pluggat! Det enda var att jag hade lyssnat på lektionen!
Jag sa hej då till lärarna som jag tyckte om och sedan drog jag därifrån!
Ut i friheten! Ut i sommarlovet och bort ifrån ”det dära stället”!
Rosen som jag fick av mamma och Gabi den dagen hänger kvar än idag på ”skåpet” i mitt rum i Målilla.
kapitel 7
Andreas som jag hade gjort slut med igen skrev till mig och frågade ifall inte vi kunde vara ihop igen för att han var ju så kär. Men jag sa att jag hade redan en ny! Då trodde han att jag bara hade lekt med honom och kallade mig för ful och äcklig och hora och slampa han med!
Ludde bodde i trollhättan.
Jag älskade honom trodde jag då. Men han, han var bara ihop med mig för att han trodde att jag är snygg. Han tyckte åtminstånde att jag hade sexig röst. Och troligen var det därför som han trodde att jag var snygg. Efter många om och men skickade jag ett kort på mig. För att han sa att han sket totalt i hur jag ser ut och att han älskar mig ändå och jag tänkte och han ska väl få se mig. Jag skickade kort med posten. Dom kom fram till honom en fredag, och en fredag gjorde han slut också. Han gjorde slut efter en och en halv månad. Hela min värld föll. Jag menar han hade ju sagt att han sket i hur jag ser ut.
Men ändå gjorde han slut för att han tyckte att jag var ful. Historian med Ludde slutade med två uppsuddade ben och ett självmordsförsök.
Kniven i hjärtat
Jag älskar dig
Du säger att du älskar mig
Sen efter ett tag
Sticker du mig
Med en kniv i hjärtat
Och det börjar blöda
Du vet att det alltid kommer att vara ett ärr där
För du stack mig med en kniv i hjärtat
Jag svalde tabbletter många olika. Men idag minns jag inte vad det var för några. Jag spydde den natten det minns jag iallafall. Och jag hade så himla ont i magen. Allt snurrade och min hjärna var tom. Det pep i mina öron och allt var lånt borta. Allt jag fick i mig kom upp samma väg igen. En sak ska man veta! Jag gick ändå till skolan dagen därpå. Fast än jag mådde skit och inte kunde koncentrera mig på vad alla sa! Jag spydde och folk trodde att jag hade magsjuka. Men det hade jag ju inte. Hade dom vetat hade dom bara tyckt att jag var feg. Och troligen hade dom trott att jag bara försökte med det, för att jag blev mobbad. Det var nog en anledning också men inte enbart! Ludde var liksom pricken över i:et. Eller om det var mobbningen som var pricken över i:et! Jag kan inte bestämma mig!
Både gjorde ont! Bara att jag visste hur det var att vara mobbad men inte visst hur det var att älska och det sedan tar slut! Jag hade liksom vant mig vid mobbing och det hörde till min vardag. Det kändes ju skönt om det någon dag skulle vara så att jag inte blev mobbad men jag fick ju från början skylla mig själv. Jag var ett stort fel och säkert var det mitt fel att Ludde gjorde slut med mig också. Jag menar det var ju så att jag till slut provocerade folket till att mobba mig! Jag visade dom att jag var bättre och lärarna tyckte ju om mig! Vad kunde dom göra annat än att mobba mig?
Jag kommer ihåg hur jag en speciell dag (tisdag) alltid satt i cafeterian hos Nettan och Magnus (min fysiklärare) som vanligt köpte en sådan där godisbit som liknar ett apansikte och en Sprite (han sa alltid sprit) hur han varje vecka på nytt höll upp den där apan bredvid mitt ansikte och alltid på skoj sa: ja, det har ju en viss likhet! Och jag alltid sa: men jag tycker den liknar dig mer. Och då sa han: du vet att det har inverkan på ditt betyg va?
Varje vecka samma sak. Varje tisdag om och om igen. Hela vårterminen gick det så. Då tog jag det som skoj och jag skrattade! Men ett ordspråk säger: i varje skämt finns det en liten sanning!
Var jag ful? Det måste jag ju vara. För jag menar Ludde tyckte det ju då med. Men nu är det ju faktiskt så att jag egentligen inte har kommit till vårterminen än! För innan höstterminen var slut händ det en massa andra saker.
Hos Nettan (det var hon som på vår skola stod i cafeterian och sålde godis och läsk) var det alltid kul! Likaväl hos Therese som var vår fritidsledare eller vad man nu ska kalla henne för. Hon spelade alltid kort med oss och gjorde annat så att rasterna blev mer spännande. Samtidigt var hon som en kurator! Henne gick jag gärna till och pratade lite. Om jag ska vara ärlig var jag hos henne varje rast.
Jag började också vara med Paula och Anna mer och mer igen. Det kändes skönt att ha någon man tycker om att vara med.
Dessutom var jag en vecka senare ihop med Johannes. Luddes bästa vän.
Då kom grälet med Ludde igång på redigt. För Ludde påstod att jag bara var ihop med Johannes för att djävlas med Ludde. Vilket jag förmodligen var också.
Men då sa jag att det inte är så. Jag sa att jag verkligen älskade Johannes. Men jag vet nu att det bara var inbillning på både Johannes och Ludde.
Johannes fick se kort på mig en vecka efter att vi hade blivit ihop. Så jag behövde inte tänka på varför han gjorde slut. Det var 100 % säkert att han gjorde slut för att jag var ful.
Jag var ful och dum i huvudet.
Vad gjorde jag för fel?
Var jag så taskig och idiotisk att man bara kan göra slut med mig för att jag var ful?
Ok, det är bara till att inse att ja, Lucia Laureen Rappich det är du!
Men nu började jag vara med Paula på eftermiddagarna.
Vi hade skitkul! Kollade på film och gjorde fuffens på datan, vilket snart lät mig glömma alla bekymmer med alla killar.
Paula och Anna tyckte tydligen om mig som jag är!
Och Therese, min älskade vän, syrran, skrev (efter drygt ett år) till mig! Hon skrev att hon ångrade totalt det som hade hänt! Hon skrev att hon saknade mig lika mycket som jag hade saknat henne. Jag var helt bedövad av glädje! Det hade jag aldrig trott! När jag höll det oöppnade kuväret i mina händer och läste det som stod på: snälla läs innan du slänger det, det står saker som förklarar allt, trodde jag att det var Ludde som av någon anledning hade skrivit. Så jag slängde brevet på sängen. Men till slut var nyfikenheten större än att jag kunde hålla mig. Och jag läste! Och jag var så glad! Glad över att ha fått tillbaka min bästa vän.
En vecka efter att Johannes gjorde slut med mig, hittade jag en ny kille.
Daniel hette han också.
Efter en vecka var jag så fascinerad av honom att jag sa att jag var kär i honom och om han var kär i mig så kunde han ju säga till.
Han fattade vad jag pratade om och hade faktiskt många erfarenheter som jag också hade gjort, man kunde prata med honom am allt mellan himmel och helvetet.
Men han tvingade mig aldrig att tro något som han trodde på. Man kunde diskutera bra med honom utan att börja bråka om saken.
En vecka efter att jag hade erkänt för honom att jag är kär i honom så åkte tjejgruppen till Linköping. Daniel och jag smsade hela dagen och till slut sa han: jag tror att jag kan bli kär i dig.
Sedan stegrades det hela tiden. Han sa jag tror att jag kanske håller på att börja bli kär i dig. Sen sa han jag håller nog på att bli lite kär i dig.
Sedan blev det: jag är nog kär i dig.
Och slutligen och äntligen kom det! Jag ÄR kär i dig. Vi blev ihop! Det var nog det som kändes mest seriöst denna termin! Och det var nog det som hade gjort mig gladast på länge. För jag hade redan glömt att så egentligen små ord kunde göra en så glad.
Efter drygt en och en halv månad började vi däremot bråka ändå. Jag minns inte varför men det var så seriöst att han sa till mig att han funderar på att göra slut. Jag trodde att jag återigen föll och min värld kändes inte levande längre!
Jag hade ångest det kommer jag ihåg. Kände mig nere och kunde inte tänka på något annat än att vi bråkade.
Som tur var löste vi problemet och han gjorde aldrig slut!
Blind
Man går igenom en lång gång
Den är helt vit
Och det är bara ljus man ser
Det slutar aldrig
Man faller
Men då kommer den en som man tror är färgglad
Den personen håller en,
Så att man inte faller
Tills jag ser att personen är svart
Svart som döden
Och då,
Släpper jag
Fastän personen är färgglad ändå.
Fast jag är blind
Jag faller i ett evigt fallande,
Som inte skulle sluta förens man är död
Men personen ger en ändå sin hand
Jag fattar
Tar handen och släpper den
ALDRIG mer!
Terminen var slut och jullovet hade kommit. Ytterligare et betyg fick jag!
Det blev bättre och bättre för varje termin som gick, fastän jag fortfarande inte pluggade särskilt mycket.
Vilket jag nog bör göra efter jullovet, iallafall i engelskan, om jag ville behålla mitt g!
Julen gick och nyår kom.
En halvtimma innan midnatt ringde det i min telefon och jag tänkte: vem är det nu som ringer? Jag menar dom flesta som jag kunde föreställa mig att dom skulle ringa, hade redan ringt mig.
Jag kollar, ser och blir helt förvånad!
Andreas! Det var Andreas som hade ringt. Ja den Andreas som hade fått Tommys nummer.
Jag svarade. Han började prata om hur otroligt mycket han saknade mig och att han älskar mig än! Han babblade i drygt 25 minuter. Jag sa till honom att han var full och inte visste vad han pratade om, men han sa att han faktiskt inte hade druckit så mycket än! Han sa också, att han var så kär i mig och att han tyckte att jag är snygg och att han ville bli ihop med mig, men jag hade ju min Daniel, som jag så mycket älskade! I och för sig sa jag aldrig det till Andreas men iallafall.
Jag tyckte att det var lite skumt att varje gång Andreas skrev till mig från Internet så stod det i smset att det var från Tommy. Men jag tänkte inte så mycket på det därför att jag tänkte att det är säkert inställningar som Andreas inte orkar ändra!
Vi la på drygt fem minuter i midnatt och jag gick ner till dom andra.
Vi väntade på att klockan skulle slå tolv, med var sitt glas champagne i sin hand.
Klockan slog tolv och GOTT NYTT ÅR hette det! Klockan var drygt fem minuter över tolv då det ringer i min mobil igen.
Gud vad du är omtyckt idag säger mamma och ler.
Det var Andreas igen!
Han säger gott nytt år på dig och började babbla om att han är så himla kär i mig, IGEN. Jag sa att ja det har jag fattat nu, men jag tror fortfarande att du är väldigt full och inte redigt medveten om vad du säger.
Vi snackade i drygt tjugo minuter till, varav jag stod femton minuter ute i kylan, som jag för den delen inte ens kände. Jag var typ emun mot kyla kände inte att jag frös. Eller jag frös ju inte ens, det var ju liksom bara minusgrader och jag hade bara ett svart linne och ett par svarta byxor på mig.
Till slut kom mamma ut till mig och sa att jag nog borde gå in för att det var för kallt därute.
Jag gick upp på mitt rum och pratade med Andreas i typ fem minuter till innan vi la på.
Nästa dag, eller man ska väl säga samma dag fast senare, skrev han bara sms om att han menade allt det han hade sagt dagen innan. Jag svarade nog något om att jag inte visste. Men jag minns inte.
Jag var bara så glad över att ha min Daniel som jag så mycket älskade.
Men tyvärr fick jag just denna dag, inte tag i honom.
Åh, vad jag älskade honom. Han gav mig allt. Trygghet, kärlek, nya tankar och i vissa fall till och med lite mer självförtroende, som jag i och för sig hade ganska mycket av men vissa saker trodde jag verkligen inte. Han stödde mig när jag behövde honom. Som till exempel en gång i nians vårtermin åkte jag till Ulf jag skulle fråga ifall jag fick gå ut med hans hund, så jag kunde tjäna lite extrapengar. Eftersom Ulf alltid hade varit snäll mot mig innan så tänkte jag inget ont med det.
så jag fick en 100lapp av han o så sa han men du behöver ej gå ut med hunden för det bara jag får ta lite på dig.. o då sa jag ju självklart NEJ.
men han gick fram o tryckte sitt äckliga hård organ mot mig och började ta mig på brösten under tröjan och mellan bena och sa massa saker som att han ville knulla mig och att han ville jag skulle krama han o massa jävla shiit o jag bara skrek... =( eller typ försökte vrida mig loss o han stönade o tryckte där mot mig o massa o drog av sig byxorna o så.. men som tur var så kom jag ju loss då å bara sprang iväg tog min cykel å åkte hem...
dagen efter fick jag ett sms.... ( han tog på något sätt reda på mitt nummer)
å så skrev han att han inte ville det o massa å att jag skulle komma så han kunde säga förlåt.. ja o d gick jag ju på... så jag åkte till han o han började stöna o massa o ta på mig o rev mig för jag skulle vara kvar.... å så.... men han var inte mkt längre än jag då.... så ja även om han var stark var jag smidigare och med tårar i ögonen sprang jag bort... fick massa sms. efter det men åkte aldrig mer till han efter det...
han kom till mig istället.. det kändes som om han alltid var där jag var... stannade bilen när han såg mig o skulle köra mig hit och dit och han försökte dra in mig i bilen o ge mig massa pengar o så... det var jobbigt som fan o jag mådde skit. vågade inte heller berätta för någon om det... så jag släpade det med mig....
så nuförtiden ser jag han ibland o han kommer fram och snackar så mår jag skitdåligt för det... jag kommer liksom o tänka på det.... men det börjar gå över nu man kommer ju aldrig glömma helt men man kan ju i alla fall försöka komma över det.....
kapitel 6
Några veckor in på sommarlovet så ringde Tommy äntligen.
Men det var inte Tommy som var i telefon. Det var en som hette Andreas. Andreas hade tydligen köpt sitt nummer av Tommy.
Andreas sa att han skulle komma och ta mig han skulle ta mig hårt och han sa att han skulle komma redan nästa dag.
Jag trodde honom. Jag fick en sådan panik att jag för första gången i mitt liv skadade mig själv genom att ta ett sudd och sudda upp min hand.
Min mamma blev orolig och sa att det kunde vara farligt på grund av stelkramp och massa.
Men jag tänkte: äsch hon fattar nog inte. Men idag vet jag att om jag hade förklarat för henne hade hon sagt: det var ju det jag sa med dina Internetgrejer, men sedan hade hon hjälpt mig.
Ärret syns, om man kollar noga, än idag på min vänstra hand.
Till slut lugnade Andreas ner sig och vi blev ihop lite innan lovet var slut.
När mitt sommarlov stegrade sig slutet började mamma jobba. Vad jag hade gjort hela lovet det vet jag inte mer än att jag var och badade några gånger.
Läste ganska mycket gjorde jag också.
Dessutom var jag med Lena ganska mycket!
Haha, historian med Lena minns jag bara allt för väl!
Det var en dag, i början av lovet, då jag skulle gå till posten med ett brev. Min cykel var sönder. Det vill säga, kedjan hade gått sönder, så jag kunde inte cykla och var tvungen att gå!
När jag då i mina tankar gick, så ser jag två personer som sitter i sin trädgård och jobbar med sina blommor. Jag säger hej! Och dom säger hej, hej. Jag tänkte mig inte mer med det men Berit (Lenas mamma) började prata med mig.
Till slut så hade jag på något sätt hamnat i deras trädgård och satt och pratade med dom. Och innan jag ens hade tänkt efter, vad som egentligen händer, hade jag en liten kniv i min hand och hjälpte dom att ta bort mossan mellan plattorna i deras gång. Dessutom hade jag hittat en ny vän som jag senare skulle vara hos ganska mycket och som till slut blev till en av mina bästa kompisar. Till slut hade jag helt glömt posten och när jag väl hade kommit på den igen så var det bråttom att komma dit så att dom inte skulle hinna hämta posten utan mitt brev. Så jag fick låna deras cykel, för första men inte sista gången!
När mamma började skolan igen, lärarna börjar ju innan eleverna, så följde jag återigen med mamma till hennes skola och lärde känna en kille som heter Daniel.
Daniel kallades Ludde och vi blev ihop redan första dagen vi snackade.
Han var så gullig mot mig och jag blev dökär i honom.
kapitel 5
En dag, jag minns inte redigt när, började det en ny tjej i vår klass!
Matthias, (en som jag var med ibland eller man kan nog säga ganska ofta) kände henne och Matthias sa alltid att jag nog skulle kunna bli bra vän med henne. Men jag tyckte från början inte om henne! Eller det var iallafall det jag sa!
Hon hette Nelly och var från ryssland. Jag kände henne inte men sa redan innan jag hade sett henne att jag nog inte kommer att tycka om henne!
Jag tror bestämt att det egentligen var en försvarsmekanism från att bli vän med henne och sedan bli sårad som så många gånger innan. Men Matthias tappade inte hoppet om att jag skulle bli bra vän med henne.
I det gänget jag för tillfället var inne i (Paula och Anna) hade tillfälligt dragit sig undan igen! Det var bara Paula jag var med på dom lektionerna vi hade ihop. Och ibland på fritiden! i det gänget jag iallafall hade hamnat i, var det bara killar! Men jag trivdes. Frågan var bara ifall dom alltid trivdes med mig! Det kunde lätt leda till ganska mycket bråk ibland, för att dom var lite med Robin som jag ju inte alls tyckte om! Han var så idiotisk och jag hatade honom för allt han gjorde! Han drog ju dessutom med sig andra till att mobba mig! Dom dagarna som Robin inte var i skolan kändes som en lättnad för mig! För då var det ingen som var på mig.
Matthias tyckte iallafall att jag skulle försöka vara med henne och ge henne en chans.
Den dagen hon kom var jag som vanligt med Matthias.
Hon kom och han gick till henne.
Dom pratade och jag stod bredvid och tänkte: hon ser cool ut! Jag tror att jag ångrar mig. Nelly hade lockigt mellanlångt hår och coola kläder på sig! Fast hon var sådan som kunde ha på sig vad hon ville men såg ändå cool ut! Till slut så sa hon: hej jag heter Nelly. Och sedan sträckte hon ut sin hand och gav den till mig.
Jag tänkte: öh vad är det för nya sätt! Men ok!
Ja, hej, jag heter Lucie! Och därmed var vi vänner!
Ja vi var vänner vi! Vi var med varandra hela tiden och skrattade hela tiden också!
Paula frågade en gång: gör ni inget annat än att skratta?
På lektionen satt vi och snackade. Vi skrattade då med!
Jag kommer ihåg att till och med Ingeborg blev arg på mig då! Inte spyförbannat! Men hon blev arg!
Ja Ingeborg har jag nog inte sett arg så många gånger! Det är egentligen bara två gånger! Iallafall vad jag minns! Nej tre!
Det var en gång då hade klassen slagit ihop sig och skulle skoja med henne!
Från början var det Matthias och min ide!
Alla i hela klassen skulle kolla på Ingeborgs fötter! För det skulle leda till att hon blev helt nervös och inte viste varken in eller ut.
Det var kul för Ingeborg fattade ingenting trodde det var något fel på henne. Försökte sätta sig i en bänk men vi bara fortsatte glo på hennes skor! Hon satte sig bakom katedern men vi glodde på plankan som gömde hennes skor! Vi märkte aldrig när vi borde ha slutat och hon blev arg. Redigt, redigt arg!
Jag blev nästan rädd!
Fast egentligen så såg vår käre klassföreståndare (Ingeborg var både vår mattelärare och klassföreståndare plus att vi hade henne i kemi) mer rolig ut än arg. Så först skrattade vi åt att vi hade så kul med Ingeborgs fötter och när hon sedan hade blivit så arg så hade vi kul åt henne och skrattade åt det, om vi nu vågade det för det var nämligen så att fastän Ingeborg såg rolig ut så var hon nog egentligen inte så rolig när hon var arg!
Andra gången var då när Nelly och jag pratade så mycket med varandra att vi störde hela klassen på matten! Pratet ledde dessutom till att mitt Vg i matte sänktes till g i slutet av terminen.
Och den tredje gången var innan jullovet i nian, då jag blev så besviken över att jag bara fick Vg i matte fast jag trodde att jag skulle få Mvg! Vi tjafsade något så otroligt då att jag sa att jag skulle byta till Magnus mattegrupp! Fast jag egentligen inte ville det och för dem delen gjorde jag det inte heller. För jag tyckte att Ingeborg var bäst i hela världen. Dagen innan jul hade jag så dåligt samvete att jag ringde till henne och sa förlåt.
Men hennes arghet varade aldrig länge! Hon kunde bara inte vara arg länge! Inte vår Ingeborg!
Men hur som helst var det så att Nellys och min vänskap inte varade för evigt heller! Fastän hon blev mobbad precis som jag.
Det började med att hon var sjuk en dag och jag skolkade. Jag skolkade med Ilda och Lotta och när vi ändå var igång med att vara olagliga, så kunde vi testa röka också. Lotta hade ju rökt sedan länge men det hade inte Ilda och jag.
Nelly kom till skolan dagen därpå och kollade inte ens på mig, sa inget eller man kan nog säga: hon sket totalt i mig!
Jag försökte prata med henne men hon sa bara att jag skulle låta henne vara ifred och jag skulle tänka på vad jag hade gjort!
Jag bad Matthias prata med henne men hon sa inget till honom heller.
Inte förens mycket senare fick jag reda på att hon hade hört att jag hade snackat skit om henne. Fast det hade jag ju inte! Men i alla fall, Jag hade återigen en vän som svek mig. Jag kände mig nere igen!
På påsklovet hade tjejgruppen (Marielle, Emma, Stefanie, Lina, Carro och jag plus ledaren Tina och en till som hette Susanne som var med barn) varit och åkt till Stockholm. Där blev det en jättekonstig historia med! Det var en kille i Stockholm han tyckte att jag var jättesnygg och ville ge mig en present. Jag fick aldrig någon present, men jag blev glad när jag märkte att den ena och den andra killen kollade på mig i Stockholm och tyckte att jag var snygg. Jag gick med Marielle i Stockholm. Stefanie följde aldrig med dit för hon var i tyskland!
Hon missade något!
Det var nämligen så att Carro lånade ut sin mobil till en annan tjej som skrev ett meddelande till en kille. Den killen trodde att det var Carro som hade skrivit och ringde till henne. Han var med en massa andra killar (det vill säga 3 andra killar) och vi började prata. Först pratade alla i Carros mobil och sedan så fick killarna som hette Martin, Ola, Patrick och Patrick alla våra nummer, utom Marielles som var för blyg för att prata!
Vi viste inte ifall det kunde vara farligt så vi kallade oss för en massa andra saker. Men jag minns bara att det var jag som hette Rita.
Det hela slutade med att jag blev ihop med Ola och Emma blev ihop med Martin. Ola och jag blev ihop redan den kvällen. Men Emma och Martin blev ihop efter att dom hade träffats första gången. Ola och jag var inte ihop så länge och när vi träffades så bröt han kontakten totalt.
Jag var jätte nere för jag hade verkligen blivit kär i honom.
Men sorgen varade inte länge för en vecka hade vi prao. Och då var det så att jag inte började förens vid fyra. Så då följde jag med till mammas skola och var där, satt mig vid datan och anmälde mig på bananaisland. Det tyckte jag var bra coolt. För att folk började prata med mig där. Den ena hette Tommy och jag tyckte att han var skitsnygg. Han skrev till mig och till slut efter att vi hade snackat ett tag så bytte vi telefonnummer.
Efter att vi hade snackat i telefon ett par gånger och smsat ganska mycket så blev vi ihop. Vi var ihop i nästan två månader innan jag gjorde slut.
Då kallade han mig för hora och slampa, han sa att jag var ful och äcklig. Jag trodde honom för att det var ju tydligen andra i skolan som också tyckte att jag var ful och äcklig.
Känslor
Om du någonsin går över vägen här,
Och jag ser dig,
Jag lovar jag slår ner dig!
Så som du har slagit ner mina känslor.
Det kan du ge dig fan på!
Du kan också vara säker på,
Att du inte kan göra så mot mig,
Utan att koma ifrån utan straff.
Du kan ge dig fan på att det var för mycket,
Det du gjorde!
Så nu jävlar!
Nu kan du vara säker på helvetet
OCH fan
Fast du blir säkert glad att du får rena helvetet nu,
För då kan du vara säkert på att du har sårat mig rejält!
Det har du också!
Men bara i några sekunder är jag arg!
För sen blir jag glad och tänker:
Om du är sån,
Har du ändå inte förtjänat mig!
Efter ett tag (drygt två veckor) ångrade jag mig totalt över att jag hade gjort slut och ringde och ringde men det funkade inte. Han trodde inte mina sms.
Åttan hade jag avslutat med ett bättre betyg än innan men särskilt bra var det inte denna gången heller och att jag hade sänkt mig i matte, mitt favoritämne det störde mig kollosalt.
kapitel 4
Kapitel 4
Vad bra tänker man. Då får jag något att göra. Men egentligen vilket är bäst? Att sitta hemma och inte veta vad man ska göra eller att sitta i skolan och veta vad man ska göra men däremot vara mobbad?
Therese L fick gå om sjuan så henne kunde jag absolut inte vara med längre, därför att nu hade vi inte en enda rast samtidigt längre. Då tänkte jag inte på det som något vidare. Jag menar då hade jag annat att tänka på än henne.
Som till exempel skolan. För att det var ju så att i 8:an börjar man få betyg.
Och jag låg nog på ett par ig:n sedan sjuan. Men det skulle det minsann bli ändring på!
Min stil hade jag också ändrat på och mina favoritbyxor var ett par helt normala jeans fullsatta med säkerhetsnålar.
Dom kommer jag så väl ihåg för att det var så många som kommenterade dom och tyckte dom var fula eller till och med tyckte några att jag inte ska ha på mig dom precis som med mina skinnbrallor. Men jag hade på mig dom. Jag älskade dom! Om jag inte hade på mig dom för att jag älskade dom, så hade jag på mig dom för att alla andra hatade dom.
Men dag kom det en bra reaktion. Det var en kille som redan hade gått ut Virserum Centralskolan som var och hälsade på, han såg byxorna och tyckte att dom var coola! Han sa att såna ska jag också ha! Och jag, jag blev jätte glad! Jag trodde förståss att han bara skojade men jag blev glad iallafall!
Det hade också börjat en ny kurator, som var en tjock man med lite skäggväxt och lite hår på huvudet, som jag inte minns namnet av, men kuratorer tyckte jag efter upplevelsen med Birute inte om längre. Så jag gick till honom en gång på grund av att han sa att Birute hade överlämnat en lista till honom, vilka som gick till henne regelbundet och han skulle kolla upp ifall jag ville fortsätta med ”kuratortimmar”, men jag sa honom vad jag tyckte om kuratorer och kom aldrig tillbaka till honom! Dessutom verkade han osympatisk. Ok det är klart att man inte kan säga att bara för att Birute var så är alla andra också så, men jag tyckte inte om honom ändå och han stannade en termin och sedan slutade han! Detta resulterade i att vi fick en ny kurator, IGEN!
Eleverna mobbade mig, men tyckte lärarna om mig!
Och jag tyckte om lärarna!
Särskilt en tyckte jag om! Ingeborg heter hon! Hon gav mig hopp. Och det var nog tack vare henne som det blev bättre. Ok, det var säkert jag som ändrade mig också. Men Ingeborg hjälpte mig och gav aldrig upp hoppet!
Men sedan måste jag säga att min mamma hjälpte mig väldigt mycket också!
En annan lärare jag tyckte om var Magnus.
Han tyckte jag var cool! Han lärde inte ut som alla andra lärare! I stil med: ja hej barna! Nu slår vi upp boken på sidan 169 och läser igenom sidorna till frågorna kommer på sidan 175. När ni har läst färdigt sidorna ska ni svara på frågorna. NEJ! Så gjorde minsann inte Magnus! Magnus sa: idag ska vi prata om ditten och datten och så gjorde han det! Han förklarade med hjälp av experiment och många ord, det som stod i boken.
Och ni får tro det eller ej, vi ungdomar hade också något att säga till om! Han frågade egentligen oss vad vi skulle ha för prov, läxförhör eller vad vi skulle ha för tema härnäst. Fast han höll alltid läroplanen, vad jag har förstått, men han frågade oss!
Det enda som han nog inte var så bra på var matten! Han hade i och för sig matte, och lärde ut på fri hand där med vad jag har fattat (jag hade honom inte i matte) men där var Ingeborg bättre än alla andra! Det tycker då åtminstonde jag! Och det tycker jag än idag!
En annan sak som hände denna termin var, att jag började bråka med min bästa vän Therese för första, men vad som skulle visa sig, inte sista gången. Men den gången var värst! Vi bråkade i ett år! Eller om man nu kan kalla det bråka! Vi hörde inte av oss till varandra!
Många gånger det året tänkte jag på henne. Och jag saknade henne något så otroligt!
Ibland grät jag mig till sömns för at jag saknade henne så mycket.
Jag tog ofta fram min låda där jag hade bevarat alla hennes brev från första brevet till sista brevet! Och läste alla dom!
Jag trodde återigen att det var fel på mig och att hela jag var ett stort misstag! Jag menar hon ville ju inte ha med mig att göra och jag visste att det var mitt fel!
Till slut hade höstterminen gått och jag fick mitt första svenska betyg i min hand!
Inga ig:n var det iallafall! Men bra kan man inte kalla tre vg:n och resten g!
Jullovet var påbörjat men det var tråkigt! Det var så tråkigt att jag inte ens minns vad jag gjorde för att tiden skulle gå! Men tydligen gick tiden och vårterminen i 8:an var påbörjat!
Jag hade kommit på att om jag ville ha ett bra betyg så var jag nog tvungen att sätta mig ner och göra lite mer för skolan!
Kunskapen och hjärnan till det hade jag ju! Frågan var bara ifall jag skulle orka!
Att orka bry mig om att jag var mobbad det hade jag sedan länge slutat med och utnutjade ofta situationen. Till exempel om jag inte orkade stå och ville ha en stol, fastän ingen var ledig, så ställde jag mig bredvid en upptagen stol där jag visste att personen som satt på stolen skulle springa sin väg! Då hade jag ju en stol och slapp stå! Eller på morgonen (detta var i nian) så kom det alltid fem killar emot mig för dom skulle in och jag skulle ut genom dörren! Så då såg dom mig och slängde sig en efter en mot väggen! Det såg så kul ut att jag oftast nästan väntade på dom bara för att se hur en efter en far in i väggen! Till slut visste jag exakt hur lång tid det tog för dom att komma dit så jag visste hur jag skulle göra för att det skulle se ut som om jag bara råkade komma just då!
Jag trodde att jag inte brydde mig men jag tror att det många gånger var så att jag tog åt mig mer än vad jag visade och erkände för mig själv.
