kapitel 8

 

Allt roliga har ett slut och skolan började igen.

Återigen sitter man på den förpestade bussen på väg till skolan som man hatar.

Ok, jag erkänner att det hade ju blivit bättre sen i sjuan. Folket mobbade mig inte lika mycket längre, och skolan gick bättre och bättre fastän jag inte gjorde något för att det skulle gå bättre.

Jag lyssnade bara på lektionen och det hade jag ju tid med därför att jag hade ju faktiskt ingen jag kunde sitta och prata med eller skriva små brev fram och tillbaka med.

Det var bara på franskan jag satt längst bak i ett hörn och spelade kort för mig själv, för att jag tyckte det var så trist. Slutligen gjorde inte heller det något för jag fick Vg ändå. Jag tror att det gick så bra för att jag hade Daniel jag kunde prata med honom varje gång det hade hänt något och han älskade mig!

Han sket egentligen i hur jag såg ut, men sa att han tyckte att jag är snygg.

I och med att två killar hade gjort slut med mig för jag var ful så trodde jag honom inte. Men jag visste att han skulle ha sagt om han inte hade tyckt att jag är snygg. Eller?

Ibland kunde det hända att jag på lektionen satt och smsade med honom, fastän man inte fick det!

Dumt var det bara om vi hade matte (det hade vi en gång när jag smsade med Daniel) och Ingeborg gick runt och kollade om vi behövde hjälp och såg att jag, fastän hon visste att jag kunde det jag höll på med, fortfarande var på samma ställe som sist då hon kollade sist!  Det var klart att hon skulle komma på mig då och det gjorde hon.

Men hon blev inte arg, sa bara att jag skulle lägga undan ”den där”.

Vilket jag gjorde efter att ha skrivit till Daniel att jag var tvungen att sluta nu pga. lektion.

Efter halva terminen tyckte Paula att det var dags att gå skilda vägar igen. Hon visade mig väldigt väl att hon inte ville ha med mig att göra, men jag fattade inte varför.

Senare förklarade hon för mig att jag hade ljugit. Men hon sa aldrig om vad! Hon sa att vi inte kunde vara vänner längre för att hon kunde ju inte lita på mig längre. Jag fattade ingenting. Vad hade jag sagt? Vad hade jag gjort? Varför blev det alltid så att folk sa att jag hade gjort saker jag inte hade gjort? Var jag så jävla dum i huvudet att man bara inte kunde göra annat än att svika mig? Varför litade jag på någon mer än mig själv överhuvudtaget!

Jag hade kommit på att förmodligen är det bäst att verkligen inte släppa någon nära en. Ok, dom jag så mycket tyckte om just nu, dom kunde jag ju behålla, men inga nya här minsann.

Var jag tvungen att stå ut detta?

Tydligen så var jag ju det! Jag hatade mig själv och jag hatade världen.

Varför var jag tvungen att finnas!

Det var nog egentligen två personer som gjorde mitt liv värd att leva eller som jag kände att dom lever jag för, förutom min mamma då.

Therese och min älskade Daniel.

Fast det är klart att Lena och Emmy fanns ju också.

Så det var väl fyra då!

Terminen gick och Daniel och jag älskade varandra, fastän Andreas ringde mig ganska mycket! Det var bara dumt av Andreas att han en gång ringde ifrån hans kompis nummer och en gång ifrån hans farsas nummer! För jag är en mänska som sparar alla nummer jag får! Det kan ju liksom vara kul att ha! Man vet ju aldrig vad dom ska vara bra för!

En dag skrev jag iallafall till den där kompisen som Andreas hade fått låna mobilen av för att skriva ett sms till mig och frågade vem den personen var! Han hette Hampe! Men undrade hur jag hade fått hans nummer!

Jag förklarade att jag hade fått det för att Andreas hade ju skrivit till mig från hans mobil!

Då blev Hampe helt förvånad och visste inte vem Andreas var! Han kände minsann ingen Andreas!

Nehepp! Vad gör man då?

För det kan ju vara så att Hampe bara var en Andreas hade träffat på en fest och sedan hade Hampe glömt att han hade lånat  ut sin mobil till någon!

Eller så kunde det kanske vara så att Andreas var någon annan??? Tommy kanske? Jag frågade Andreas efter numret till Tommy och han gav det till mig! Jag ringde det numret men kom bara till Tommys halvbror, som också heter Daniel. Då frågade jag Daniel efter Tommys nummer och gissa vems nummer jag fick? Rätt jag fick Andreas nummer!

Nu fattade jag verkligen ingenting längre!

Då kom jag på att jag hade Andreas pappas nummer kvar! Och han måste ju veta vad sin son heter!

Jag ringde och förklarade vem jag var och vad jag ville!

Han förstod och sa att nej han hade minsann ingen son som heter Andreas! Hans son heter TOMMY!

Ok tänkte jag! Då är det Tommy!

Jag ringde för jag ville inte att han skulle leka mer med mig! Sa som vanligt hej Andreas och så! Medan vi pratade sa jag hans namn ofta, typ i varje mening och sa till slut: för du heter väl Andreas! Ja säger han då!

Men jag visste bättre! Så jag sa: så du råkar inte heta Tommy då?

Efter mycket tjafs och men och om, så erkände han att han hela halvåret då han lekte Andreas, bara hade sagt att han heter Andreas för att han hade varit så kär i mig! Han sa att han var tvungen att ljuga för mig för att han ville ha kvar kontakten med mig! Men i och med att han hade gjort och kallat mig för det han hade, så trodde han att jag skulle hata honom!

Jag tog det hela med humor och skrattade gott! Jag förlät honom, men var lagom tjurig på honom ett tag!

När jag berättade det hela för Daniel, skrattade också och undrade hur man kan vara så dum att man kan låssas vara en man inte är!

Terminen drog ihop sig till sitt slut och sommarlovet kom närmare och närmare. Det vill säga avslutningen av kapitlet på pestskolan kom också närmare!

Men också att vi skulle köpa en present till våra klassföreståndare kom närmare!

Jag säger bara ett ord! BRÅK är på gång!

Det skulle vara en present av hela klassen, men tro det eller ej, det var fyra personer som bestämde att alla skulle lämna in 50kr och vad som skulle köpas! Eller bättre sagt så hade hela klassen bestämt vad dessa fyra skulle köpa! Men det skulle visa sig att det inte blir så som vi hade bestämt!

Ganska länge tjafsade alltså hela klassen emot mig varför det var fyra personer som skulle bestämma vad som skulle hända med pengarna som hela klassen gav!

Till slut så sa jag äsch håll käften och gör hur fan (ursäkta om jag svär) ni vill jag bryr mig inte! Gör som ni vill, jag tillhör ändå inte klassen.

Dom gjorde som dom ville och dom fyra som skulle köpa det klassen (alla utom mig) hade bestämt, gick till affären och köpte... ... Något helt annat än vad klassen hade bestämt.

Avslutningen kom! Jag var jättestolt för att jag fick bära svenska flaggan från skolan till kyrkan! Dom hade i och för sig bara tagit mig för att jag var den enda som kunde tänka sig att göra det, men jag var stolt ändå!

I kyrkan sjöng dom och prästen babblade, rektorn tackade och delade ut niornas betyg, elevrådrepresentanten babblade också om något och sedan var det slut!

Slut, slut, slut och så sprang vi ut!

Jag hade lovat mamma att vänta med att kolla på mitt betyg tills hon också kan se så vi skulle se det samtidigt!

Jag sprang ut till mamma och öppnade!

OJ! Vilken överraskning! 235poäng! Fast man ska ju räkna bort det sämsta betyget! Så jag hade 225 poäng! Det vill säga att jag hade 3 mvg:n, 7vg:n, och  resten g:n. Jag var stolt! För på en termin hade jag klarat av att höja mig i sex ämnen! Det roliga med det hela var, att jag inte hade pluggat! Det enda var att jag hade lyssnat på lektionen!

Jag sa hej då till lärarna som jag tyckte om och sedan drog jag därifrån!

Ut i friheten! Ut i sommarlovet och bort ifrån ”det dära stället”!

Rosen som jag fick av mamma och Gabi den dagen hänger kvar än idag på ”skåpet” i mitt rum i Målilla.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0