Jag vet inte hur många som vet hur egentligen min tanke var men jag börjar med det.
Jag tänkte att jag skulle vakna och behöva åka in runt mitt i natten.
Tänkte att hon skulle vara ute till morgonen eller iaf senast förmiddagen och sex timmar senare ville jag vara hemma igen.
Jag ville inte ha några som helst smärtlindring och absolut inte sugklocka.
Men såhär blev det egentligen.
Jag fick första värken på tisdag kväll runt fem. Andra runt sex. Vi ringde förlossningen vid sju för då kom värkarna med en kvarts mellanrum. Halv åtta så åkte vi och kom in halv nio. Med tanke att det nu var typ fem minuter mellan värkarna så kändes resan till Västervik ungefär som resan till Göteborg och hem igen. Betydligt mycket längre än den var som sagt.
Kom in och fick en barnmorska som hjälpte mig till ett rum. Trodde att slemproppen hade gått på morgonen. Men ungefär vid tio halv elva kom den ut. Mycket stor och det gick inte misstolka att det var minsann slemproppen. Var också en centimeter öppen. Sen blev jag senare förflyttad till ett annat rum. Kan säga att denna smärta av värkar var tio gånger värre än vad jag kunnat ana och då kan jag verkligen känna att jag kan med mycket smärta utan att gråta.
Men detta var hemskt. Så jag skulle vilja säga att ungefär vid ett på natten hade jag fått både lustgas och epuduralbedövningen. Det var underbart och ljuvligt.
Jag skulle tro att klockan var runt fem på morgonen när jag var åtta centimeter öppen när barnmorskan gjorde så vattnet gick. Skönt det också. Ett tag släppte då värken och gjorde inte lika ont. Det komiska var att hon då såg ut som en ängel med sitt blonda lockiga hår. Jag sa det till henne men då trodde hon genast på för mycket lustgas.
Ha ha. Vid sju var det skiftbyte. Fick två unga tjejer en barnmorska och en undersköterska. Faktiskt riktigt toppenbra.
Hade vid detta laget så sjukt ont. Och sjukt trött var jag med. Jag ville fan inget annat än att gå därifrån lämna över och sova typ.
Men det var bara att kämpa vidare.
Runt jag skulle vilja säga halv elva på morgonen kom det in massa folk. Vet inte varför egentligen. Måste faktiskt fråga det ikväll när vår barnmorska jobbar. Alltså det kändes som om dom var sex sju stycken helt plötsligt. Tyvärr hade inte varken Nora eller jag tillräckligt med kraft kvar så läkaren fick hjälpa till med en sugklocka. Men vid detta laget var jag så himla himla trött så jag kunde inte säga emot. Jag orkade helt enkelt inte.
11.30 kollade jag på klockan och tänkte att det aldrig ska ta slut. Men helt plötsligt brände det till i mig somom någon hade tänt eld på mig. Och sen kom det en varm stor slemmig klump ut.
Och det var min älskade älskade fina Nora.
Efter ett par minuter fick jag krysta en ssista gång för att få ut moderkakan och sen var det över.
Ola var världens bästa under hela förlossningen jag kände mig så sjukt trygg med honom. Han visste precis hur jag vill ha det och stöttade och höll handen. Han sa varken för mycket eller för lite. Han höll min hand strök mitt huvudet sa välbehövliga ord jag tror inte att jag en enda gång var arg på honom annars jag var så oerhört tacksam att han fanns där. Den bästa mannen man kan tänka sig. Och just honom har jag som pappa till mitt barn. Sjukt lycklig är jag. Jag älskar dig så himla himla mycket min fina älskling. Och jag hoppas verkligen jag inte varit för hemsk mot dig nu.
Första natten med Nora har dessutom varit underbart bra. Hon har varit helt exemplarisk. Och underbar. Jag kan inte fatta att ett så vackert barn är just mitt barn.
Helt fantastisk början på en helt fantastisk resa. Jag tackar alla som stöttat mig igenom detta. Och som varit en stor hjälp under våran resa. Som trots allt varit väldigt lång.
Vi mår alla tre toppenbra och väntar nu på hemgång. Det ska bli så himla himla skönt.